Aftonbladet – 21 januari 1835, sida 1

RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Bonde-Ståndels diskussion öfver lagen om Majestätsbrott. Sedan Bonde-Ståndets protokoll för d. 3 i denne månad, rörande diskussioren öfver Lag-Utskottets betänkande N:o 176, angående ändring i 5 Kap. 1 S Missgerningsbalken, uti plenum den 19 dennes blifvit justeradt, ha vi skyrdat att derutaf förskaffa oss del, och få äfven, jemlikt vårt derom förut gifoa löfte, redozöra för samma diskussion. Först uppträdde JOHAN BENGTSSON från Wester-Norrlands län, med et skriftligt anförande, devuti yttrades, att oaktadt denna fråga, allsedam den väcktes, utgjort ett föremål för olika meningsyttringar, och en hvar sålunda haft tillfälle att stadga sin öfvertygelse, ansåg likväl Talaren, utan all beräkning att inverka på andras motsatta åsigt, sig nu vara pligtig att yttra sin egen, som vore, att helgden af den högsta statsmaktens personliga Majestät borde ligga hela nationen om hjertat; att denna helgd endast garanterades medelst lämpliga ansvarspåföljder för tillfället af dess förnärmande; att ovilkorligt dödsstraff för Majestätsförbrytelser, utan undantag, i våra tider innuefattade en grymhet, i följd hvaraf samma straff aldrig eller högst sällan kunde komma i fråga att tillämpas; att detta förhållande, i förening med rättigheten att vägra i nådeväg erbjuden lindring, medförde ett tillstånd af absolut strafflöshet, hvarigenom Regenten och hans närmaste beröfvades allt skydd mot lasteliga försmädelser, hvilket skydd likväl i lagen vore förvaradt åt Konungens embetsmän och hvarje enskild medborgare, och att dessa omständigketer påkallade en mildring och modifikationa uti ifrågavsrande hårda lagbud. Huru nu en lindrigare straffbestämmelse skulle blifva vådligare för nationen, än en svårare, vore icke lätt att inse. En sådan förutsättning måste antingen utgå från öfvertygelsen om nödvändigheten att bibehålla den nuvarande strafflösheten, eller från misstroende till domarens omdöme och sjelfständighet. Strafflösheten vore just tvärtom ett skäl för den ifrågane förändriogen, ty det kunde väl ej vara någon förmån eller rättighet, att utan allsköns äfventyr, kunna smädeligen antasta de mest upphöjda föremålen för medborgerlig hyllning och vördnad, och det omnämde misstroende saknade all grundi fordna och närvarande förbållanden. Dessutom kunde man i alla hävdelser trygga sig dervid, att allmänna tänkesättet i vår tid utgjorde en moralisk makt, hvars verksamhet fullt motvägde och oftast äfven öfvervägde afseendet å de fördelar, med hvilkas förespeglandre godtycket möjligen kunde vilja förleda lagskipningens väktare. På dessa grunder yrkades bifall till betänkandet. Flere af Ståndets ledamöter instämde häruti, hvarefter OLOF LINDBÄCK från Hailand (skriftligen) yttrade, att då en rättsint fader agade det felaktiga barnet till förbättring, använde han icke de hårdaste slagen vid en mindre förbrytelse. En brott målslag, gagnelig för samhället, borde derföre äga straffbestämmelser lämplige för olika grader af brottslighet; och då de föreslagne modifikationerne endast Esyftade förekommande af de brott emot ifrågavarande lagrum, hvarföre dödsstraffet ansågs icke vara andvändbart, kunde man icke inse hvarföre, sedan desamma antagits, någon skulle missbruka sin frihet mera än förut. Ehuru Talaren för sin del ville bibebålla dödsstraffet, ansåg han dock utan ändamål att inom Hezervärda Stårdet yrka bifall till Utskottet; betänkande, utan gjorde det i stället, med mera hopp om framgång, endast till dena Kongl. propositionen. NILS INSULIN från Stockholms län hade ingifvit ett långt, vidlyftigt anförande, deruti han, till besvarande och vederläggning, efter siva åsigter, unntaa hvad sam 4 matsatta sidan hluifyoist frame