Aftonbladet – 20 januari 1835, sida 2

mCsetl mera DINUdenUue. CH SIULIdisg HI DIN VITL framstäld i anförandet, är så klar, att den icke gerna kan motsägas, och af Minervas besvärjelser måste det platta och löjliga falla så mycket mera i ögonen. En af Änsändarne i Stats-Tidningen har tagit illa åt sig, att en ledamot af Bonde-Stände: ifråzasatt otjenligheten af kreditiv-anslag för undsättningar, och deras öfverlemnande till Regeringens disposition; han anser att de norra orternas Riksdagsmän hafva yttrat sig mera syftesenligt. Med vanlig god stats-logik stödjer han sin bevisnirg om nödvändigheten, att lemna kreditiver i Regeringens händer, uppå den förutsättningen: att om Regeringen i behofvets stund och då alla andra hjelpkällor förtorkat, på lokalautoriteternas reqvisitioner ser sig nödsakad, att förse en hungerlidande provins med bröd, kan sådant icke rimligtvis anses för ett intrång i enskilta spekulationen; och han påstår: att styrelsen icke förr emellankommit, än sedan den enskilta handels-industrien ådagalagt sis, icke kunna motsvara behofvei. Med stäl synes det oss,att Stats-Tidniogen bordt först fråga sig, när denseanmärkt intager sådana satser: huruvida de äro sanna. Hvad första satsen angår vilja vi blott yttra följande: Spannwmålskreditivets nytta har alltsedan är 1823 i stånden blifvit offentligt ifrågasatt; men aldrig utur den åsigt, att hvad som Regeringen möjligen kunde göra, efter det ögonblick, då inga enskilta spannmålstillgångar funnos, borde anses skadligt. Detta kan så mycket mindre vara fallet, som af 1000 händelser, i de g99, Regeringen icke då förmår något åtgöra. Den enskilta spanmålshandeln, i stort, det är lagerhandeln, kan deremot ej äga rum ot. ex. i Umeå, Sundsvall, m. fl. städer, derföre, att om Regeringen äfven blott ägde ett kreditiv på så stor summa, att den kunde låta uppköpa 40 a 50,000 tunnor spannmål, ruinerade den ortens lagerhandlare, om den, det år, då vinsten skulle dragas, (ty, i vissa blifver naturligtvis ingen, och möjligen förlus!), disponerar sina krafter på ett af dessa ställen, eller till och med på begge. Det är lätt insedt, hvad säkerhet eller förlust den enskilia spannmålshandeln i ett land äger, så länge en embetsmannarapport möjligen kan bestämma, om Regeringen, med hela styrkan af sin inflytelse och penningar dertill, i ögonblicket skall frambringa er oemotståndlig täflan. På sådana vilkor är och blir denna handel omöjlig; och det är blott för stats undsättningsadministrationen, som sådant ännu kan vara ett inveckladt ämne för forskning. Om något annat än detta intrång har ännu ingen talat; ty det är blott i Stats-Tidningen som det står att lösa, att Regeringen kan skaffa säd, sedan alla andra hjelpkällor äro förtorkade: t. ex, till norra orternre, sedan Bottenhafvet tillfrusit? Hvad åter den andra satsen angår, är det för det första allmänt kändt, att såsom naturlig följd af den utvidning, statens egen spannmålshandel en tid hade, och hvars skada Stats-Tidningen äfven medgifver, hade redan i rikets flesta orter all spannpsåls-lagerhandel upphört; och om småhandeln få vi icke tala i ett Jand, der omkring 2000 prester och 3000 indelningshafvare länge sjelfve varit spanmålshandla: e). Att verkan deraf under missväxtåret skulle blifva, att de enskilte tillgångarne alltid syntes otillräcklige, är naturligt; och möjligen kan således satsens origtghet ursigtas Insändaren 3 men tydligt är: att Regeringen i de flesta fall hittills mellankommit, med -undsättningsförberedelsen på tiden, då handelsindustrien ännu hade kunnat motsvara behofvet: Men vi hafva olyckligtvis ännu mer att bevisa StatsTidningen: emedan dess Insändare hebagat göra frågan mer invecklad, genom framställningen af undsättningsanstalterna, såsom en pligt för regeringen. Månne det icke likväl visar en vidunderiig bushållning ibland en nation, om folket skulle göra till sin regerings pligt någonting, som nödvändigt måste skada dess välstånd, belåtenhet och möjligen dess moralitet? Hvem har då börjat med att bilda denna samhällsmoial. Är det nationen? Har den väl börjat förebrå sin regering, för det att missväxt infunnit sig, eller för det brist på spanmål i någon ort inträffat? Vi tala ej om dessa mörkrets tider, då några diliga skördar kunde fordra ett offer från tronen åt vredoade Gudar; omen ifrån dessa ända till den Kong!. Bränvivsbrännaren Gustaf III, lärer väl aldrig sådant yrkals in