Aftonbladet – 17 januari 1835, sida 3

Dagbladets Redaktion har synbarligen blifvit brydda öfver det vilkor, vi häromdagen fästade vid dess Insändares vördsamma anhållan, att få veta namnen på alla våra medarbetare; nemligen, att sådant skuile ske dagen efter sedan Dagbladet hade uppaifvit namnet på de Insändare, hvilkas artiklar Redaktionen icke vågar neka att ioföra. Sådant anser Dagbladets Red. icke vara någon fordran från allmänhetens sida, men väl att få veta medlemmarna i Aftonbladets Redaktion, exsedan Dagbladet, i detta fall, ej skall stå i något reciprocitetsförhållande 3; hvilket allt fuilföljes 1 en ny insänd artikel. I förbigående måste det an särkas, att en redaktion icke bör taga sig någon ton å allmänhetens vägnar, om hun sjelf står i det kinkiga predikamentet, att endast vara organ för en Polismy rndighet, samt på befallning måste införe allt, som från dena myndighet tillskickas henne, utan afseevde derå, att innehållrt merendels af redaktionen sjelf ogillas, och utan att hvarken vid sådana tillfällena våga för eg-n del tillägga någon anmärkving, eller vid andra Irmna rum åt artiklar af motsatt syftning, som kunde finnas i ett annat afseende misshagliga, allt i fruktan derför att Polisen kunde vilja realisera den fö:espeglade påföljden, i händelse Red. skulle vilja upträda sjelfständigt, nemligen att den sednare kunde blifva beröfvad sitt privilegium. Vinämna detta icke såsom någon förebråelse åt ansvarige Redaktören, emedan vi känna, att han för särskilda förhållanden har svårt att handia annorlunda; men då han genom sin en gång ertända lydnadspligt i visst afseende är frikänd från de förbindelser, allmänheten har vätt att fordra af en sjeltständig tidning, så bör han också iakttaga samma regel, som en person, hvilken genom sina tjensteförhäållanden kan vara tvungen att utföra förmäns åtgärder, fastän stridande mot hans öfvertygelse. Denne behöfser icke anse tjenstepligten gå så långt, att den förbinder honom att offentligen yttra hvad han inom sig ogillar: han inskrävker sig då att vara passiv, d. v. s. ban tiger. För öfrigt bafve vi nästan tvekat om vi skulle efterkom ma Dagblads-Insändarens upmaning. Det är så intressant att spörja vissas nyfikenhet, och då anspråket att få veta våra medarbetare egentligen grundat sig derpå, att vi förut gissningsvis uppzifvit ledamöterne i Statstidningens edaktion, så kunde vi Jemna denna eller andra redaktioner rattighet att å sin sida foörtfara med den påbörjade gissningen om våra, till dess de hittat dem alla, hvartill någon ledning måhända kusde vinnas medelst den rättelser, att de: icae är n, såsom Dagblads Insändaren fattat det, utan trenne af våra medarbetare, som vunnit priset i Svenska Akademien. Men hvartll tjenar en hemlighet i detta fall? Vi få derföre benäget upplysa, att våra medarbetare äro, utom Kapten Lindeberg , som nämnes af lasändaren sjelt, följande! 110 Aftonrbladets Filaletes, som ITns. Icke lärer frånkänna talang, då sjelfva det rättrogna Göteborgs Dagblad npappsde på kroken och förvexlade honom med Statstidningens; 2:10 Br 1.35 3:20 Aftoobladets P.; 4:o Hr S.; 5:o Herr — n; och 6:05 N:o 777. Sedan vi sålunda gått Insdadareos nog nargångna önskan till mötes, boppas vi, att Dagbladet lika uppriktigt tilfredsstaller vår begiran att yppa sina insändare. UPTOERENIEIIDERS It NTA