Aftonbladet – 17 januari 1835, sida 1

som blifver Torsdagen den 22 dennes RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Diskussionen i BorgareStåndet rörande riksdagar i landsorterne. (Siut fr. gårdagsbl.) Hr LIMNELIUS ville till sitt förra yttrande lägga, att han ej trodde Hufvudstadens förströelser bö ra vara farliga för representanterve, ty den fullmyndige Riksdagsmannen bör veta att föredraga Riksdagsgöromålen framför nöjen. Val hade det händt i det Utskott, af hvilket talaren var medlem, att ganska få Ledamöter och till och reed någon gång, ingen enda af det Högvördige Preste-Ståndet infunnit sig; men talaren ville ej skjuta skulden härtill på Hufvudstadens nöjen. HEKERMAN hade hört åtskilliga tala om sin opartiskhet i denna fråga. Han trodde att en representant borde vara opartisk i alla frågor, och han älskade tro, att så förhölle sig inom BorgareStåndet. Det vore derföre oblygt att beskyl!a Stockholms representanter för partiskhet, såsom en talare gjort. Stockholms representanter kunde i deana fråga vara lika så opartiska, som någon annan; ty Stockholms vinst af Riksdagarne voro föga öfvervagande olågeoheterne deraf. De penningar, landsorternes representanter förde hit, gingo åter ut härifrån; ty Stockholm har inga kalfvar, ingen tjäder, inga kalkoner, inga gäss, m. m. utan allt detta köpes ifrån landsorterne, som derigenom vinna af en ökad afsättniog: till ew högre pris, sn som kunnat fås i hemorterne. Det enda Stockholm har att bjuda på är litet spenat samt tårtor och sockertempel, hvartill likväl socker måste köpas ulifråa och grädda och mj5l ifrån lardsorterne. Någon talare har sagt, att R. S-. arbetat nog litet. Hr E. ville i anledning häraf endast erinra, att åtminstone inom Borgareståndet under hela denna riksdag ganska ofta varit plena båide på föroch eftermiddagen, hvilka ej sällan räckt till kl. omkring 12 på natten. Äfveaså uti Utskotten. Talaren trodde ej, att något skulle vinnas i tid genom riksdags förflyttande till landsort, ty 1810 och 12 årens riksdagar, hvilka inträffade efier omkring 16 månaders mellantid, och den förstnämde nästan omedelbart på en riksdag, som räckte något öfver ett år, varade det oaktadt, den ena nära 5, den andra omkring 6 månader. Dessutom ville talaren erinra, att dröjsmålet vid denna riksdag ej är ensamt representanternss fel; ty ännu bade man ej erhållit nådigt svar på grundlagsförändringsbesluten, hvilka afgjordes i Mars månad förlidet år, ej på myntbestämningsfrågan m fl. — Slutligen tillade Hr E., att man ismåstäderne bar lättare att hålla reda på representanterne, än i Stockholm, samt erinrade sig huru han, ännu en yngling, då nationens representanter återkommo ifrån riksdagen i Gefle, hört ganska bittert klander öfver det sätt, hvarpå R. St. der blifvit hållna så godt som uti civil arrest, ehuru den omgifning, inom hvilken han uppväxte, ej tillhörde fionderiet, utan var så väl af böjelse som ställning i samhallet, ganska loyal. Hr EKSTRAND instämde med Hrr Holm och Ekerman, och tillade endast, att det skulle blifva omöjligt, att på sådana riksdagar verkställa den statsrevision, som åligger StatsUtskottet. Hr BÅATA försvarade uti ett vidlyftigt tal Utskottets förslag och dess motiver, szmt utvecklade de fördelar, deraf skulle följa. Det enda Hr B. ville hafva uti förslaget ändradt, var att Utskottet sagt, att riksdag får utsättas att hållas i annan stad då det vore vödigt eller nyttigt; hvilket borde heta nödigt och nyttigt; emedan det som är nödvändigt alltid måste vara nyttigt och tvertom. I an!edning af någon talares yttrande, att hufvudstadens fö:ströelser ej borde vara farliga för representanterne, bad Fr B., att man ville besinna, det representanterve också äro svaga menniskor. Dessutom ville Hr B. tillrättavisa Br Ekerman, så till vida, att 1812 års riksdag endast räckte omkring 4 månader. Hr OLBERS talade i samma syftning, som Hrr Holm ech Ekerman. Hr HELSINGIUS ansåg År Santesson m. fl, som talat för bifall till detta förslag. vara så fu lkom