Aftonbladet – 14 januari 1835, sida 1

betankaret med Hrr We ns och Santessons tillagg. Herr EKERMAN upp:og Hr Falhems yttrande, Fahla Bergslag hade fått sine privilegier år 18900, och hade kunnat afsagt sig dem. Dessutom hade Berglagen kunnat, de senare åren, inskränkt sin tackjernsbiåsning. Gr HESSLE yrkade fri utförsel af tackjorn. Då man säger, att ett lands välstånd beror på den största möjliga production och bästa sättet att den använda; då man ansett exporten böra öfverstiga importen; föreföll det talaren besynnerligt, att man nu vill förneka export af tackjern, under påstående att den skulle vara skadlig. Hr H. kunde ej antaga att exporten af stångjern skulle minskas genom faekjernsexport. Det vore besynnirligt, om ej lika godt stångjern skulle kunna tillverkas i Svenska som i utländska härdar. Gifvet är att kostnaden måste vara mindre för den, som sjelf har rudimaterierne. Man har ansett fören fördel att exportera spanmål; vi ha qvarnar; hvarföre då ej endast tillåta export af mjöl? — Det vore aldrig rätt att lägga hinder för afsättongen. Våra jernbruk trodde talaren ej mer behöfva något förmynderskap. — Någon utsmuggling af tackjern vore ej att befara, ty varan vore för tung; och om en lämplig utförseltull bestärhdes, så ansåg Herr H. hamrarnes monopolium vara tillräckligt sk yddadt. Heäruti instämde Herrar FORSSBERG och VALLEJI. Herr WIJK hade ej något enskildt interesse vid denna fråga, men såg med glidje att de band, som hittils fjättrat tackjernshandeln, nu voro till sia upplösning föreslagne. Den anda hade börjat utveckla sig, att man borde upphjelpa stångjernshandteringen; om banden på tackjernshandeln qvarstodo, skulle de lägga hinder häremot. Intet vore orimligare, än att den, som har ett stångjernsbruk. ej får köpa tackjern der han tror sig finna Get för honom sjinligaste. I denna fråga delade Herr Wijk Utskottets tanka, äfvensom i afseende å förbucet emot tackjerns utförsel. Talaren biföll äfven betänkandet i slio, med Herr Weerns amendement och Hr Santessons tillägg. Hr HELSINGIUS gillade Utskottets Betänkande: i hvad det rörde förbud mot tackjer nsexport, och hoppades samma skydd för de Efrig: nåringarna, fr WERN ansåg Hr Ekermans förhållande något. ensidigt i denna fråge, som ej rörde :BorgareSiåndets privilegier. Hr TOTTIE: Om den brukande tackjerns-tillverkaren ett eller annat år skulle få sin vara skäligen betald, så vore väl detta ejobilligt, enär han i annat fall beständixt skulle vara i fortfarande slafveri. Blifver , som jag hoppas, tackjerns handeln fri, så upphör det förbud af sg sje!f, som Hr Ekerman omnämdt; men skulle, emot förmodan, detia betänkande blifva afslaget, så är jag Hr Ekermau förbunden för det han upplyst mig om existensen af en sådan författning. Hr ARNBERG trodde att utförsel af tackjern väl skulle kuna föranleda ökad tillverkning häraf, men deremot qväfva förädlivgen. Englaods exempel kunde hör ej åberopas; England har kapitalernas och ena fullkomligare tekaniks hjelpkällor, semt des:utom ofia både jernoch stenkolsgrufvor uti samma berg, så att der ingen trapsportkostnad kommer med i berökningen. Den f Hr Hessle uppdragna paralelen med mjöl behöfde ej vederläggas. Herr Arnberg kurde ej rånträda sin förra mening och trodde, att i händelse tackjern skulle till utförsel tllåtas, skulle det bästa teckjernet exporteras. Hr WEDBEBG ansåg ej skadlict alt I tackjern utfördes; ty om vetlänningen ej vill betala det högt, så säljes det icke; be stalar hen det åter, så kan kogen användes ull anvat ön brukens behof. TaJjaren frågade hverför man ej förbjöd utförsel af tjära, då vi kunna förädla den till beck. Äskade fri utförsel 2f tackjern Herr HALLGREN trodde, att om genom tackjernets fria utfärset, exporten för ett a två år möjligen kunde höjas, så skulle importen af luxartiklar i samma mon stiga. Tackjernvet borde bibehållas innom landet. Hr STREHLENERT delade Utskotte:s tanka och bestred utförseln. Er EKERMAN hade ej ämnat vidare yttra sig i denna frågas; men då en talare beskyllt hozom för ensidighet, ville han tillkännagifvs, att då han gjorde rättvisa åt hvarje talares moliver, han trodde sig ega rätt att fordra detsamma tillbaka. Han I hade dessutom redan förklarat, att han i denna