Om Fegner och om Akademier. (Slut fr. gårdagsbladet). Svenska Akademien har verkligen mest bland alla i sednare tider varit tvungen att se sig om efter rekryter, som icke saknat allmänna röstens bifall. Denna Akademi bade för ett par decennier tillbaka en stor strid med en opposition, af hvilken den angreps med en bitterhet, som i de sednare årens såväl litterära som politiska polemik saknat all jemförelse. På en gång uppgick dock ett ömsesidigt ljus. Akademien upptäckte invan kort att anfallen och striden egentligen endast angingo en lapprisak, vemligen åtskilliga yttre teckniska och formella ensidigheter, som vidlådade Akademien såsom arf ifrån dess första stiltelse och stiftare; men att deremot i allt hvad som angick andan och väsendet, så vidt detta rörde Akademiens politiska ändamål, den nya skolan var ännu långt rättrognare och långt närmare till legitimiteten än Akademien sjelf. Försoningen var nu srart gjord, och man såg det rörande uppträdet af formliga famntag å ena sidan medan koryfgen för det andra partiet gjorde ett slags litterär afbön för sina förseelser. Emediertid har akademien med alla sina uppspädningar dock icke kommit längre än att från hatad -som den förut var, blifva så godt som glömd. Dess gamla vänner rysa ännu för inblandningen af den vittra vandalismen, och nya vänner hafva ej erhållits, ty de, sew skulle föreställa det nya, hafva vid närmare påseende, befunnits föreställa medeltiden. Det mouvement som genomgår tiden, kan ej riktigt lära sig att skilja medborgaren cch menniskan från den lärde.