Aftonbladet – 5 januari 1835, sida 3

—LÄ— .tt—— 2-. — — V— XXAxk-.—X em —ttbS?9 5 DNR dag taga elt heslut, rakt Stfricande mor ex som nar gra veckor förut blifvit fattadt. Också en liten betraktelse om kolligionen rtrellan styrelse och opposition. Ingen representativ statshistoria föret:r et så hesynnerligt skådespel som Sverge i närvarande stund. Den ursinniga tonen bos de tidoirgar, som säga sig arbeta 1 styrelsens intresse, är riktad mot den såkailade oppositioren. Hvad har då oppositionen gjori? — Den har, nästan hela Riksdsgen igenom fattat beslut tvärtemot regeringens förslag och bemödanden. — Men hvad menar ni då med bislut, fattade at en opposi!ion? skulle hvarje E: ge Iman eller Fransos fråga med yttersta förvåving. Ingendeia kan göra sig begrepp om en opposition, som fatter bes!utz; för dem är detta en otanke; den som fattar beslut kan icke vara annat än rsajoriteten, och i deras ögon kan en m-joritel aldrig varia oppositioa. De kunra icke tänka sig en regering, som forifar att styra i strid med rtepresentationens plu:alitet. Tänker men rätt på saten, så är den också ganska besynnerlig. Har en regering en gång sagt: de eller de anslag behötver jag, för att kunna leda arenderna på det sätt jag anser landets äl fordra; så har den också föralarat sig icke kunna göra det på andra vilkor, än att dessa anslag beviljas. Mvad begrepp skall maa då göra sig om en minister, som belt beskedligt låter votera omkull sig i de vigtigaste financiella frågor. Ettdera mise vara falict: an ingen skall regeringen erkänna, att bon ieke förstitt, hvad oundgänsligen fordras, eller ock att hon becart mer äg hon insett oundgängligt. Ett tredje finnes icke, om det icke skulle vara den mer än lumpna utvägen att vilja hanka sig fram med hvad man sjelf finner vara otillräckligt; detta voro sannerligen att förråda ett högt b:grepp om sin bestämreelsel — Ewt fjerde fiones visserligen, men som svårligen nu kan vara fal!et, nerligen att 1ege:irgen genom representart-pluralitetens beslöt ändtligen funnit sitt misstag och återgått i sig sjelf. Detta innefat as 1 det första alternativet men är icke troligt, såsom man kan se af den ilskna tonen hos dem, som säga sig gå regeringens ärender. När något dylikt inträffar i England, anser sig styrelsen icke hafva mer än två utvigar, aotingen att resignera, eller att, genem parlamentets upplösning, vädja till nationens beslut, uttryckt i nya val. Denna sednare utväg är imedlertid så vådlig, att på ett sekel ganska få exempel finnas, att man vågat försöket. Cal den förste var den siste Konuog i England, om vågade att, utan endera af dessa utvägar, bibehålla ett omkullvoteradt kabinett och af parlamentet förkastade styrelse principer; och Jacob den andre trodde sig kunna gå ett steg längre, veml. låta bli att ens fråga folkets ombud. Att corrumpera Parlamentet har man sedermera allt jämt tillåtit sig, men aldrig trott sig kunna umbära dess sanction. Då voteringarce vid denna Riksdag begynte gå emot vederbörandes önskan, trodde också en och annan, (och det yttrades i tysthet), att man skulle afolåsa jen och utlysa en ny, d. v. s, att man skulle vidtaga den enda verkligen konstitutionella utvägen att å nyo vädja till folket. Då hade snart skolat visat sig, om pluraliteten (som så vanvettigt kallas oppositionen) verkligen är endast en produkt af tidningsskrik, och om de ofrälse Stånden endast gått ärender åt en Riddarhus-opposition, c., eller om förkasteisedomen öfver hushållningssättet icke var skrifven i Svenska folkets hjertan, innan den utfärdades af dess ombud. Endast styrelsen sjelf och d:s; emissarier neka detta sednare; hela landet för örigt vet, att det är sanning, och att ombuden endast under denna supposition (och på flera ställen med uttryckliga föreskvf:erievlighet dermed) blifvit valde och hitskickade. Om styrelsen verkligen var saker på motsatser, hvar öre vågade den då icke försöket? JVu, så som tonen å ömse sidor är, kan man ju ej annat föreställa sig, än att styrelsen blott låtsar tro, hvad ingen annan tror, nemligen att det är en faktion, en komplott, en publicistplan, som motarbetat dess afsigter. Ser man saken så enkelt, så behöfver man ock icke bråka sin hjerna med Minervas och dylikas utfall. Detalierade vederlägeningar mat dem äro