Aftonbladet – 3 januari 1835, sida 2

OM DEN FÖRESLAGNA FÖRÄNDRINGEN AF STRAFFET FÖR MAJESTÄTSBROTT. En insändare i Statstidningen för sistlidne Onsdag har åter vidrört detta ämne, hvars slutliga afgörande beror på Bonde-Ståndet, der det troligen snart förekommer. Ämnet är kinkigt att vidröra, icke så mycket för sin egen beskaffenhet, ty vi finna blott en ganska vanlig portion sundt förnuft erforderlig till dess bedömmande, men för det stridssätt det nya förslagets förfäktare valt, för deras vädjande till passionerne, för deras förhatliga stratagem att i en enkel lagfråga , indraga en upphöjd personlighet, som aldrig bör inblandas i dylika frågor, för den falska synpunkt hvarifrån de utgått, och som förlett deras motståndare, att äfven mera kringgå, än öppet behandla frågan, genom hvilket allt man löper fara, att stöta någon ömtålighet, att misskännas och utskrikas af något intresse, efter vanligheten gömmande sig bakom vissa vördnadsvärda namn och attributioner. Vi skola emedlertid icke låta dessa betänkligheter afskräcka oss, utan söka behandla saken såsom den, efter vår tanka bör behandlas, d. v. s. hvarken med åberopande af känsla eller excentrisk vördnad, eller låtsad loyautet, utan endast efter hvad lagen, Konstitutionen och det allmänna menniskoförnuftet gifva vid handen. Vår samhällsförfattning har antagit 2:ne Statsmagter, emellan hvilka hon sökt afväga pligter och rättigheter i fullkomligt lika mått: Konung och Ständer. Vi kunna icke intränga i någon annans öfvertygelse, och lemna således åt hvar och en, att bestämma den större eller mindre grad af vördnad han vill ägna någon viss af dessa magter, framför den andra; för vår del skulle vi känna oss böjda, att bestämma den sålunda: den förtjenar största vördnaden, som bäst motsvarar sitt kall. Men då detta är individuelt och omvexlande, så måste man hålla sig till det mindre föränderliga, till sjelfva Grundlagen, och till samhällsordningen. Den förra gör de båda makterne lika i prerogativer; den sednare säger, att monarkens välde beror af födselns tillfällighet, representanternes åter af nationens förtroende; att, ehuru visserligen någon enda monark kan stå i personligt värde högt öfver massan af sin nation, kan likväl å andra sidan aldrig en nations ombud, kallade af henne, att bevaka hennes förnämsta angelägenheter, som korporation befinna sig på en så låg moralisk ståndpunkt, som erfarenheten och historien visar, att naturen stundom beklagligen ställt en och annan furste; hon säger vidare, att som man kan tänka sig ett folk utan Konung, men en Konung utan folk är ett oting, som nationens representanter hålla i sin hand vehiklet för Statsmachinens gångs som denna sålunda beror af dem; som följakteligen Konung:ns missnöje betyder vida mindie för Ständerne än deras för Konungen, emedan, om detta missnöje framträder i handling, styrelsen både de jure och de facto upphör att existera, så stir i sjelfva verket National-Representstionen fullkomligt 1 bredd med Konungamakiens. Den vördnad, som Stånden visa sin Konung, är således egentligen blott ett uttryck af den vördnad folket visar sig sjelf i en, med vissa attributioner af de samma försedd person. Man torde sålunda icke hvarken oskäligt nedsätta Konungavärdigheten eller oskäligt uppsätta Ständernas betydenhet, om man ställer dem båda i lika rang såsom Statsmakter. Dessa båda makter kunna förolämpas; huru bestraffas ett sådant brott? Rådfrågom lagen och Konstitut onen. Den förra har icke alls något serskilt straff derföre, den sednare belägger det enligt Tryckfrihetsförordningen med 100 Rdr böter och skriftens konfiskation. Smädelsen emot den andra, icke högre, Statsmakten: Konungen, har deremot genom ev af dessa vidunderlighe!er i vir Jag, hvilken, himmelen vet af hvad skäl, blifvit benämd ett mästerstycke af vishet, blifvit belagd med dödsstraff, och 1309 års Jlagstiftare hafva, af en oaktsamhet som hedrar deras hjerta mer än deras förstånd, äfven i tryck fribetsförordningen bibehållit det. Men tyckes vara någorlunda ense om, att detta stadgande behöfver är dras Vi skulle tro att äfven de, som betyga en nästan