Aftonbladet – 2 januari 1835, sida 2

som är öfver alla andra bevekelsegrnnder. Grundlagens stiftare hade trott, att för en nations allmänna rätt och medborgarens personliga frihet och sfkerhet, fanns intet stadigare värn än d-ssa former, omgifna af seklers helgd, och befästade af en allmän nationalkraft, som i dem verkar. Denna aktning hoppades han vara gemensam för alla. Formen utgjorde också det vigtigaste, han ville blott fästa sig vid den, ehuru ämnet äfven förtjenade all uppmärhet, ty tryckfriheten kunde äfven missbrukas, och missbrukets blomstringstid är kommen, då det. kan drifvas såsom näring. — Härifrån öfvergick Talaren till framställning af den åsigten, att Konst.Utskottets rättighet att föreslå grundlags-ändringar innefattade ett slags delegation, hvilken, för att bibehålla jemvigten emellan statsmakterna , måste förena ändringsförslagen i ett och samma betänkande, samt göra sjelfva kopfogningen till ett vilkor. Tillerkinde nu gruodlagen Stånden rätt, att sönderstycka ett af Konst.-Utsk. framställdt lagförslag, som innebure en samtidig förändring i såväl Konungamaktens prerogativer som Ständernas rättigheter, och RiksStånden styrdes af en, anlingen åt despotismen eller anarkien syftande. anda; så skulle den jemvigt lätt äfventyras, som 1809 års lagstiftare så sorgfälligt sökte afväga mellan de makter, på hvilkas inbördes samverkan Svenska folkets sjelfständighet och frihet så väsentligt hvilar. Talaren ansåg i detta afseende, att den sednare tillkomna 56 Si B. f. innefattade en tvetydighet som ej funmts 1809, och citerade såsom bevis derpå 81 som talar om Kenst. Utskottets pligt att hos R. St. föreslå de ändringar i grundlagen, som det anser högst nödiga och nyttiga eller möjliga att verkställa, samt att R. St, ej må å samma Riksdag utan först å den nästföljande derom besluta. Hade man med den förändring 56 f sedermera undergått, haft för afsigt att tillerkänna Stånden rättighet att sönderstycka ett grundlagsförslag, att antaga ena halfparten och förkasta den andra af ett förslag, som utskoltet framställt såsom ett odelbart heit och under vilkor af odelbarhet, så såg han ej, hvarföre sådant icke blifvit uttryckligen stadgadt, och 81 4 derefter lämpad. Då nu deita ej skett, måste man antaga, att det eler 1909 antagna tillägget i 56 f:n (som säger, att det åligger Utskottet att sammanjemka de anmärkningar, hvilka Stånden hvar för sig förklara för deras gemensamma tanka) åsyftat att bereda möjligbete., att medelst Ståndens anmärkningar åstadkomma nödiga rättelser och tillägg, utan att likväl bana vägen för ett ensidigt tillgodogörande af de fördelar, som förslagets ena hälft möjligen kunde innebära. På dessa grunder ansåg Tal. sig ej haft rättighet, att vid detta tillfälle foga sig efter Ståndens framställningar. Man hade väl yttrat, att Utskottsledamöterne bordt ställa sig till efterrättelse Riks-Ståndens beslut, eburu dessa RiksStänd ej ägde att nu besluta i ämnet.) Talaren kände här igen en vink af tider, som i känslan af sin skapande förmåga är otålig vid hvarje hinder, godkännande endast sådana sanningar och former, hvilkas väsende den oroliga blicken genast kan genomskåda, dyrkande framför allt sig sjelf. Uiredt till sina egentliga grundämnen betydde detta inom tankans område: ned med allt, som ej står tillsammans med det litterära fabrikssystemet; inom den verkliga verlden åter hette det: Folkets majestät, ) Det behöfves endast en flyktig uppmärksamhet att finna det skefva i detta argument, likasom i hela denna besynnerligt hopskrufvade deduktion hvilken går ut på att ur 56 S:n attaga en helt annan mening, än den som deri med tydliga ord finnes uttryckt. Här är ju icke frågan om något besiut i saken, utan om Ståndens gemensamma tankar i afseende på ändringen i Utskottets förslag, hvilken gemensamma tanka det, vå grund af en tydlig föreskrift, åligger Utskotiet at: sammanpjemka till ett helt förslag, som skall hvila till nästa riksdag. Man måste nödvändigt antingen vara behäftad med en ohjelplig slöhet i förståndet, eller ock med flit. vilja bortvrida och förtyda grundlagen, för att icke fisna, det denna föreskrift på intet vis står i motsägelse med 81 S:ns, att något defintiift beslut i en grundlagstråga icke må föreslås och fattas vid samma riksdag. Ungefär lika mycket värde äger) det föregående ordsrallet om vådan för jemvigtens bibehåliande, när man betänker, att intet beslut: af