Aftonbladet – 30 december 1835, sida 1

den mindre ljusa tallan at Kousttilutions-utskollet. Sedan jagfofv.n tror mig hafva ädagslagt huru illa konstitutions-utskottet handlat, som, i stället att framte ett förslag fill jury-inrättningens förbättrande, sökt beröfva Svenska folket denna dessborgen för den yttrande-rättens helgåd, får jag till hvarje opartisk hemställa, om icke detta bebandlingssätt af tryckfriheten är ojemförligt vådligare för dess bestånd, än den så mycket öfverklagade regeringens åtgärd vid 1812 ärs riksdag; ty om iodragningsmakten är arbiträr och derigenom törhatlig, bör man göra rättvisa åt styrelsens ärlighet, som återköpte det arbitiä-a af nämde förtattning, medelst nedläggandet i vår lagstiftsing af åtminstone ett frö till den stora medborgerliga rättigheten, att ej kunna döma: af andra än sina likar, inom en jury-nämd, som är för domaremakt-n, hvad folkrepresenta ionen är för lagstiftande makten, och hvad municipalstyrelsen är för den verkställande. Jag öfvergår nu till frågaus 2:dra afdelning nemligen: konstitutious-utskottets behandlingssätt af äterremissen. I stället att, enligt Reg.-formevs 56 Y, samurznjemka Ständens tanka och i fsll denna jemkning icke vinner Ständernas bifall, föreslå de derafföljaude votering -propositionerna, har Utskottet, under försvandning, att Ståndens an.märkningsrätt ej sträcker sigsa langt, att de kunna antaga en del och förkasta en anvan del af förslaget, vidhållit sin primitiva tanke, utan att göra miusta afseende på de af Riks-Stånden i ämnet fattade gemensamma beslut. Men här får jag vördsarmt till Utskottet hemställa, hbvarest gränsen är emellan en anmärkning och en förändring? hvad slags anmärkning kan det väl vara tem ej i perivdervas kommatering eller frasernes välljud, som icke i sjelfva verket är en förändving; det skulle vara intressant, om utskottet ville uppgöra en sådan gränslinia, eller ock illustrera förhållandet med exempe!. Mig synes det åtminstove såsom fullkomligen omöjligt. Skulle åter anmärkningsrätten ioskränka sig till blotta formler, vet jag sannerligen ej, hvarföre Riks-Ständen sig dermed borde befatta; dertill är Exgeditions-Utskottet fullkomligen tislväckligt. Ett yitermera stöd för min tanka, att grundlagen med ordet anmärkningar åsyftar och gillar förändring, hemtar jag af det enkla skälet, att i vidrigt fall borde behandlingssättet vid den riksdag, då frågan väckes, vara enahanda med behandlingssättet vid den riksdag då frågan afgöres; nemligen eukei votering med ja eller nej; ty intet annat tehandlingssätt än detta skulle i thy fail behöfvas. Men just d t olika behandiingssättet, som grundlagen föreskrifver vid de 2:ne riksdegarne, bevisar tydligen, att grundlagen åsyftar förslagets modifikation eller föräuvdring vid den första riksdagen, men ej vid den senare. Ett möjligt ringa sken af rättvisa skulle Utskottet hafvit för sin yttrade tanke, i fall Ständerne begärt förändring af någon befintlig grundlag och Utskottet yrkat dess vidmakthållande, men nu är förhållandet tvertom — innovationen hk ommer från Utskottets sida, som vill förändra den nu gä Hande tryckfeibetslagen ; och stabiliteten är å Ständernas sida, som vilja bibehålla dåen. ij Ingenting synes mig löjligare än förmenandet, att Utskottet utgör vår samhäilsordnings konservativa element, skapadt att medelst sin åt-rhällande kraft hindra Ständens rörlighetsbegär. Ty huru olika ser ej vår grundlag detta förhållande. Föreskrifver j Regeringsformens 81 S., att Konst.-Utsk. bör hos Riks-Ständen föreslå ändringar i gru.dlagarne, som det anser nödiga, nyttiga eller möjliga att v-rkställa. Långt ifrån att vara vår Ståndsrepresentations konservativa el. ment, är Utskottet således dess rörelseelement, en sanning, som likväl torde förefalla oväntad för orörlighetens anhängare inom nämde Utskott; men ett större misstag äu ofvannimde begär Utskottet, i fall det tror, att en sådan återbållande kraf:, nedlagd i dess sköte, skulle i ringaste mohn vara nyttig för vär samhällsinrättning. Visserligen bör ett kooservatift element fianas inom hvarje Natzional-församling, på det förhastade beslut icke må tagas, som kunna till och med någon gäng vara vådligare än sjelfva det stationära tillståndet. Långt vare derföre från mig att gilla den En Kammare Represcntationsformen, bvarest det kan hända, som imträffade i Franska Nationsl-församlingen den 14 Aug. 1798, att alla jordprivilegier, utan ersättning, medelst acklamation fråntogos deras egare, och hvarest det hände en annan afton, samma år den 10 Oktober, att icke allenast alla tyrkogods konfiskerades, utan till och med allt kyrkosilfver, till ett värde af 150 millioner, anammades; längt vare från mig, säger jag, att gilla en sådan representationsform, bvars felaktighet äfven af senare tiders erfarenhet blifvit ådagalagd, medelst den korta tillvarelsen, som vidköll den korta Spanska kortes-i; onstitutionen. Men hurn olika är ej förbållandet med Sverges Ståndsrepresentation, der snact sagdt ej fiunes annat el-ment än det återhåilande, ej annan förmåga än den hämmande, ej annan kraft än den stillastående. I öfvermått äga vi dessa negativa krafter, dels i tillvarelsen af våra 4 Stånds Kamnrar, dels i tillvarelsen af våra Utskott; dels i långsavsheten af våra former, som erfoidra mera tid, att tillvägabringa en Stängsel-författning, eller dylikt, än det Engelska Pariamentet behöfver att afgöra frågor, som beståmma Hemisphärers öden, såsom de Ostindiska och Westindiska; dels i våra bordläggningar; dels i våra återremisscr, och slutligen i den icke obetydliga ligge-tid, af icke mindre än 5 år (från den ena Riksdagen till den andra) för alla Grundlagsfrägor, en liggetid, som verkligen synes göra farhågor för förhastade beslut, eller öfverrumplingar för mycket enfaldiga. Om man nu slutligen till alla dessa hämmande och återhållande krafter lägger Konungens ahsoluta veto, hvilket, i all Ständens beslut skulle vara skadligt, Han icke lärer underlåta att begagna, måste den ännu ytterligare återhålande kraft, som Utskottet åsyftar, icke vara stabilitetens, som kan försvaras, men imnaobilitetens, som är absurd — vara icke allenast försigligheten, som är nyttig, men parodien deraf, som är löjlig. En Ledamot af Konstitutions-Utskottet har uti en der ,