Aftonbladet – 24 december 1834, sida 1

UuelsCcl då TVP UTAETS lad UJ VAC DEL aKLaAS SadåSom en betänklig .söndring, och detta på ett sätt, som röjer den fullkomligaste motsats till Hans Maj: t Konungens egna åsigter, hvilka, till lycka för nationen, äro, all mensklighetens väl kräfver jemkade åsigter och förenade tänkesätt , samt att. 1 fråga. om vigtiga grundlagsföräudringar, Konuncamokten icke bör gå Svenska: folkets långsamt mognande önskningar 1 förväg. Eno Regering kan i sjelfva motgången vinna ökad styrka, då den, med känsla af silt dy: bara kall, sin höga bestämmelse och sin öfver egoismens och småsinnets ingifvelser vidt upphöjda ståndpunkt, oförställdt och med ädel uppriktighet slutar sig närmare till nationen, som för alt vara belåten, 1 sjelfva verket fordrar så litet, och hvars utmärkande drag är tillgifvenhet för sin Styrelse, En Regerings rådgifvande personal är svag i samma mån, som den, hänförd af fåfängliga begrepp om, egen ofelbarhet, låter harm öfver felslagna beräkningar och enskilt missnöje inverka på sina rådslag, till förtryckande af en frisinnad opinion, som, icke beroende af dagens vindkast, visserligen kan taga miste, men då den synbarligen är grundad. på medborgerliga tänkesätt och på stränga begrepp om, hederns. fordringar, icke bör, på sätt man nu snart sagdt alla dagar får genom konseljens särskilta orgaver erfara, stämplas med namn af ett för samfavdsbandet farligt paurtisinne, utan njuta orubblig aktning och förekommande uppmärksamhet. Antager mån den orimbhgheten, alt förk kastandettaf.de nvid förra riksdagen föreslagna a nya 72 S. Reg. Formen innefattar en förgripelse, så kan den dock omöjligen hafva varit af den betänkliga art, att den aldrig kan lemnas åt glömskan, utan nödvändigt skal: fortfara såsom ett ständigt föremål för ofärsonlighetens verkningar! Och om, i motsats till hvad jag vågar föreställa mig, 2:ne alPiksStåndena bafva genom sin anhönglighet för den gamla 72 S. försyndat sig, så bör dock icke hela Jandet plikta derför, genom den, till alimän och enskilt skada, utdragna urtima riksdagen, hvars mål man koappt får i hoppets pegel skåds, emedan Rikets Ständer äro lemnade 1 tlullkomlig okunnighet om Konungens rådgifvares tavkar i alseende på liden för riksdagens afblåsniog. Hvad som desntom talar för ett mildt bedömande af den gamla 72 f:s försvarare inom Riks-Stården, ör, att de om dem i land och rike utspridda förklenande rykten, som skulle de, genom sitt afslag till den pya S., hafva velat bindia silfverulvexlingens verkställighet, visat sig vara fullkomligen ogrundad le och uppdiktade i elak afsigt. För min del har jag aldrig kunnat betrakta 72 fS. Regeringsformen isolerad från den öfriga Grundlagsstiftningen. Jag har visserligen aldrig förgätilt att Banken bär namn af Rikets Ständers Bank; men jag har derföre icke kunnat förbise, att lika ostridigt som det är, att Rikets Ständer icke i verkligheten föreställa Svenska folket, utan endast vissa af nationens kaster och kor porationer, lika ostridigt är det ock, att Banken ej ensamt tillhör dessa kaster och korporationer , utan Svenska nationen. Vid sådant förhållande kan jag ingalunda bifalla en lagförändring, hvilken skulle förplikta Rikets Ständer, att för den del af nationen, som de representera, ikläda sig en ansvarighet, som bör tillhöra nationen gemensamt. Betraktar man Representationen sådan den är, icke sådan den borde vara; granskar man 72 4. icke lösryekt, utan i sitt rätta sammanhang, så kommer man till den slutföljd, att nämde 8 icke bör och icke rivsligtvis kan vara af annan lydelse, så länge representanterne blott till en del äro Folkets verkliga ombud. I närvarande omständigheter är 72 4 Regeringsformen, jemförd med 16 4 af samma Regeringsform, all den lagstiftning, som 1 förev arande fall hufvudsakligt kan äskas, en lagstiftning, som med hänsigt till Sverges besy nnerligt organiserade statsskick, utan tvifvel är den bästa, som 1809 års grundlagsförfattare åstadkommit. Förvånande är det att höra, huru, efter de sakrika debatterne öfver detta ämne under nästlidne. Mars månad, man ännu i Riksdagens i 2:4e månad vill med sofisterier bevisa, att Rikets Ständer, utan hinder af konunga-makten, kunna genom sina åtgärder 1 afseende på Banken, främja ofog och orättvisa. I detta fall åberopar man hufvudsakligen Bankens namnkunniga moratorium, likasom hade detta tillkommit utan Regeringens minve och bifall. Ingen lag i verlden lärer vara i stånd att förekomma, att Regering och Representation kunna, om de samfällt föresätta sig, missbruka sin makt och sålunda bereda våldsamma ckakningar