Aftonbladet – 19 december 1834, sida 2

2 HJ JR Ma fylla lllO, ilAa var en ganska belefvad man, och det var ej svårt att märka, att ulsväfningar, imen ej åren, utsläckt elden i haos öga. DEzgville yrkade enständigt att kapitenen skulle sjunga en Höglandsvisa, och förgäfves sökte värden och åtskillige af gasterne beveka honom att afstå från denna begäran. Midt under detta bullersamma upptrade yttrade Stewart leende, att han viile bjuda till att erinra sig en visa. Icke utan möda återställdes nu lugnet, och kapitenen , som hade gifvit sin visa namnet af Den Skottska Bergsfrun, uppstämde ett Ode af Anakreon. Den framgång denna lilla list hade, låter ej beskrifva si. DEgvilles kunskaper inskränkte sig, i likhet med de fleste inom kolonierne uppfostrade, till kännedom af ett eller två språk, jemte litet musik och dans; så att det Anakreontiska odet, så mycket lättare kunde gälla för en Skottsk Höglandsvisa, som vinet dessutom började göra sin verkan på de fleste gästerne. Fyra eller fem af sällskapet voro bekanta med det herrliga språk, hvarpå den Samiske barden sjöng ; men desse åtnöjde sig att le åt kapiterens, af dem upptäckta, list. Ibland gästerne fanns en Hr Donald Mac-Phearaon, som äfven var tödd i Skottska Högländerne. Han var fullkomligt obekant med de döda språken; men visste blott att Grekiska ej var det språk som talades uti hans hemlandsberg, Också är det omöjligt att göra sig en föreställning om de olika känslor , hans ansigte uttryck:e under kas. pitenens sång. I början, då han ej igenkände de sköna , harmoniskt klingande tonerne, visade han sig missnöjd och uppretad emot kapitenen, som ftörvrängde hans fäderneslands språk 3; småningom antog hans ansigte ett gladare uttryck och han log öfver kapitenens list, den han dock icke förstod. Då sången var slutad utbröio entusiastiska bravooch bifalisrop, och ingen yttrade sin tillfredsställelse hfligare an dEgville; han förklarade, att han fann Skottska språket lika välklingande som det Fransyska, och bad kapitenen göra en öfversättning af denna visa. Kapitenen öfversatte gerna densamma på fransyska. Hr dEzville var så hänförd af denna den Skottska skaldens skildring till skönhetens pris, att han flere gånger tryckte Stewarts hand, som ej kunde återhalla ett ironiskt leende. ötver dessa bevis af tillfredsställelse. Sällskapet åtskildes kort derefter, och då jag måste taga vägen ned åt kajon för att komma till mitt logis, så gjorde jag sällskap med kapiten Stewart, som skulle begifva sig om bord på en skön Iodiefarare, på hvilken han förde befsalet, och som ou låg färdig att afgå till Europa. Under vägen önskade jag honom lycka till sin list och att, genom att utgifva ett Grekiskt ode för en Skottsk Höglandsvisa, hafva förtjusat de fleste gästerne. Kapitenen berättade mig, att han, under sina första tjensteår, helt och hållet förgätit de språk, han lärt i skolan 3 men att år 1814, då han hade sin station på vestra kusten af England, med öfverflöd på led:ga stunder, men brist på sällskap, hade han förnyat sin bekantskap med de gamla vännerne från I Grekland och Rom, och ni ser, fortfor han, att en af dem nu hjelpt mig utur en ej så ringa förlägenhet, ty Hr d Egville är en farlig menniska , en slazskämpe till profession, En duellant , ropade jag. Ja, min Herre, en duellant; och en menniska som ej borde hafva tillträde till något hederligt sällskap. Men den uslingen är något ännu sämre än en dueliant, han är en mördare; ty detta namn ger jag en menniska, som är så öfvad att handtera pistolen, att han är viss att på ett afstånd af 20 steg icke förfela medelpunkten af hjertat. Han är så van vid dueller, att man sett konom le, skämta och taga en pris snus, i samma ögonblick han ger eld på sin motståndare. Man har sett honom kläda sig löjligt, för att väcka uppseende, och utmana dem han såg le åt hans drägt. Fan har mer är än 20 slagtoffers lif på sut samvete. i Kapitenens ord gjorde på mig sådant intryck att Jag ej afbröt honom. Det finnes duellan!er, som dock hafva samvete; men denne har ej ens menskliga känslor. Han söker oupphörligen nya slagtoffer, och känner sig ald:ig lyckligare, än då han står midt emot sin motståndare på femton stegs afstånd. Är det ej besynnerligt, att denne d Egville, som bragt så många tappra män om lifvet , söker att änvu föröka antalet af sive förbrytelser? Stewart tystnade här ett ögonblick och fortfor sedan med en röst, den hans upprörda sinnesstämning gjorde darrande; under det jag, som i min ung om hade