IEI OTTTvV SIM EER RAA OSEMM OSAR ER ISUVES förut afslagit allt hvad motionen innehöll. Hvad åter angår sjelfva hufvudsaken, så bekände han att han icke tilltrodde sig kurna bedöma det lämpligaste sättet för armdens organisation. Utskottets Ledamöter, hvilka likväl till en del bestå af krigsvana män, hafva sjelfva förklarat, att de icke voro mäktige af ett sådant omdöme, utan öfverlemnat sakens afgörande åt Konungen, såsom den der bäst af alla i Riket vore bevandrad i krigs:aker, och ägde förmåga att inse och verkställa det mest nyttiga och ändamålsenliga. Då nu Kgl. Maj:t, i sin vishet, icke funnit skäl att framlägga något förslag till ny organisation af Rikets försvarsverk och krigsmakt, trodde han att man gjorde bäst att innehålla med sådana framsällningar. Skulle emellertid någon ledamot af denna samling tilltro sig att äga tillräcklig sakkännedom uwtill att framställa en ny plan) för organisationen af hela vårt krigsväsende, så kan jag dock icke tilltro :mig att. gilla en sådan pläån, enär jag saknar nödig erfarenhet för att afgöra, huruvida: densamma . vore för vårt försvar gagnelig, eller ock vådlig och förstörande. Krigsyrket, likasom all annan: praktisk befattning, fordrar en viss grad af kunskap och öfning, och den, som ej deraf är i: besittning, har en god ursäkt och anledning, att icke blanda sigi saken; åtminstore har jag för egen del funnit bäst att rätta mig efter ordspråket, som säger: Skomakare, blif vid din läst! På dessa skäl och då de frågor, man nu åter söker bringa å bane, redan äro vid innevarande Riksdag af Ständerne. afgjorde, yrkar jag bifall å Betänkandet. Häruti instämde Olof Månsson från Blekinge, Anders Pålsson från Jönköpings, Erik Svanberg från Wester-Norrliands, Jan Peter Jansson från Stockbolms, Olof Olsson från Wermlands, Lars Olsson från Örebro, Nils Ersson från Gefleborgs län m. fl. OLA JEPPSSON från Blekinge förenade sig med Strindlur.d, och viile för egen del förklara, att han icke ansåg oss ännu vara mogne för den olycka, att vi skulle vödgas öfverlemna : vår bevärilngsungdom åt en strängare vapenöfning till land och sjös, på sätt nu härstädes blifvit yrkadt. Ditåt syftade äfven Hr Montgomeries, vid Riksdagens början väckte, men af Ekonomi-Utskottet ogiliade motion, hvilken skulle hafva ledt till den påföljd, att bonden, som icke helt och hållet kunde befrias från roteoch rusthällningsbesväret, fått vidkännas det dubbla betungande ait utgifva vakansafgifi för rotenummerne och, detta oaktadt, sjelf gå ut när så erfordrades, eller ock skicka sica söner i striden. ) Till någon utvidgning af Beväringens vapenskyldighet vill jag aldrig samtycka, och jag kan derföre icke biträda Anders Danielssons förslag, hvilket dessutom ej komme att medföra vågona betydlig besparing, enär ökade utgifter erfodrades för de långvariga Bevärings-öfningar, som ansetts vara af nöden. Jag bifaller betänkandet, under åberopande af hvad Strindlund nyss anfört. ) Som våra Läsare lätt inse, hade ingen yrkat att Bondå-Ståndet skulle uppgöra eller antaga planer om försvarsverkets organiserande, utan allenast, att Statsoch Ekonomi-Utskotten skulle uppdragas att afgifva ett förslag till de allmänna grunder för en sådan, som Ständerna i önskningsväg borde framlägga för Konungen. Men den värde Ledamoten, en väldig försvarare vid förra Riksdagen af Regeringens anslagsfordringar, och om äfven vid denna visat en märklig talang, att i alla prircipfrågor, der något för nationen vore att vinna, bortvända de verkliga förhållanderna och genom förespeglingar af vådor och svårigheter förmå Bonde-Ståndet till att icke yrka reformer, förutsåg väl, att ban på bevisningens väg icke hade kunnat hindra ett beslut, som han nog visste, medfört vissa obehag. (Red:s Anm.) ) Äfven här synes huru litet man stundom bryr sig om att sannt upplaga frågorna, då man vill motverka 1:eformerne. Här var ingen vakansafgift föreslagen och icke längre öfningstid, än den Kongl. Mej:t nu bar rätt att underkasta Beväringsklasserna, nemligen 30 dagar, Men vi undre, huru Bonde-Ståndet någonsin will komma från den tunga roteringen, så länge man rädes att låta ungdomen bära vapen, och vi beklage den lättrogeshet, som anser alt J a 10,060 mans minskning i stående hären gör någon förändring i beväringens antal vid krvigstillfället. Det är en säker sak, att en betydlig del af stående hären, större i samma mån denna är större, befinnes vid