Aftonbladet – 17 december 1834, sida 3

Red. har från Hr Prof. D. Munck af Rosenschöld emotltagit nedanstående artikel, angående vådeld och orsakerna dertill, bvilken lärer finnas förtjent af läsarens närmare uppmärksamhet, såsom uttryck at Hr Prof:ssorns åsigt öfver detta vigtiga ämne. En åsigt, värd lagstiftarens och nationens uppmärksamhet Det är sant, hvad Hr Prosten C. Advian i KyrkHeddinge, af Malmö Län, yttrat i N:o 47 af Lunds Veckobiad för detta är, att olyckor genom vådeld äro så allmänna, att de föga väcka mMmedlidandet. Men eldsvådorna skuile icke vara så allminna, om det icke äfven i afseende på ansvaret för vållad vådeld funnes en felaktighet i vår lagstiftning, och om det hade varit en lagstiftningsprincip, att det är bättre förekomma än att strafta. Det är ända tiil visshet en pröfvad, erfarenbet, att det är, med ganske få undantag, genom tjenares vårdslöshet och gumdristighet, som eldsvådurna i vårt land tillkomma. Mer än tjugu gånger har Qvistoftas prestgård varit i fara att under min embetstid afbrinna, och alltid genom tjenstepigors för vållande; men Herren har oss undecligen räddat, dock aldra underligast, när åskan sistledoe sommar slog ner i prestgården och sprängde skorstenen upp och ned igenom, söndersp ittrade väggar, speglar och fönster, mer och mindre, uppfyllde hela hus:t med ljusstrimmor och svafvelrör ; men genom Herrans allmakt och nåd icke förmådde till ett hår skada de många ba:n, som befunnas sig i det rum, der åskviggen rasade. Det har alltid varit min tro, att de familj: fäder, som grymmast af verlden och elementerna törföljas, stå under Försyness omedelbaraste beskydd. Jag har under mina lefnadsödenr funnit stöd för denna öfvertygelse. Enligt min oförgripliga tanka borde efter hvarje eldsvåda en laglig undersökning ske om vådeldens uppkomst. Sädant vore längt bilhgare och ange ägnare, än att vid bysättningar undersökniog skall anställas, huru fattigdomen rillkommit, såsom jag påminner mig att Lanvdshöfding Klintebergs bysättningsutslag å mig alltid föreskrefvo. Men jag hörde aldrig af en sådan undersökning, förmodligen emedan jag på mig visste tillämpa en Fransk krigares ord till Napoleon: Oa marrete pas un homme comme moi. Det var i fulla niv år Fit. Klinteberg förnyade sina fruktlösa försök, och stundom med befallning till alla kronobetjenter i hela hans Län, att gripa mig. Men just när promotorial skulle utgå till Kristianstads Landshötdinge-embete, och jag genom handbref blef upplyst, att tryckt efterlysning skulle utfärdas, om jog mig ej frivilligt isstellde, kom K. Göta HofRätis utslag, som med undanrödjarde af Landshöfdinge-embetets åtgärder, remitterade målet till ny haaodläggning af samma emnbete. Femtio slika drag kan jag anföra. Efter denne rättvise mans död blef konkurs, men efter min blir ingen. — Klinteberg svor som Wallenstein, men misslyckades som han. Att icke alla domare anse nödigt hålla undersökning om orsaken till eldsvådor, torde kunna bevisas af Hr Lagman Cassels svar å embetes vägnar af den 31 Mars 1828, då jag i embetsbref anmält att den svåra eldsvådan i S. Wallåkra enligt rykte hade tillkommit genom grof och straffbar vårdslöshet; och i hvilket svar Hr Lagmanpven yttrat sig med följande ordalydelse: att derest skälig misstanka, att hafva af elakhet utsatt berörde eld äger rum mot någon eller flera personer, och dessa varda uppgifna, skall urtima ting till ransaknings företagande genast blifva beramadt. — Men som pastor i församlingen ej ville uppträda såsom allmän åklagare, höll Hr Lagman Cassel icke något urtima ting. Hvad synes om slikt, j, som förstån eder unna hvad vätt anh ol öl är Å Herr Taoman Cassel