VV OSA Mr SARI ES sig med en notabilitet sidan som Sv. Minerva utan bloit i afsigt att icke med stillatigande godkänna historiska konklusioner; som af ingen historiker, han må tillhöra hvad skola som heldst, torde kunna godkännas. — Politiska räsonnementets allmänning är tillväckiigt vidlyftig och att svärma omkring deruppå, åt höger eller vänster, förlåtligt, men Historiens rå och rör borde vara fridlyste, om också icke 13 Kap. 3 5S. Jorda-Balken skulle i afseende å dem äga tillämplighet. Med förbigående af Sv. Minervas för någon tid sedan yttrade, men för hennes karakteristik miunesvärda åsigt, (sjelfva uttrycken ha fallit ur minnet) att Franska revolutiosen 1789, som inträffade under den ädlaste och mest välmeoande af Ludvigerne, endast vore att tillskrifva en tillfällig af remuanter bearbetad obelåtenhet hos den då verkande, på ombyte begärliga generatiovenz (liksom en så ingripande serldshändelse kunde tänkas )cke äga djupare historiska rötter, hvilka, då den gode, men svage Ludvig XVI hvarken ville eller kunde upprycka dem, nödvändigt måste, litet förr eller sednare, bära frukter efter sin natur, emedan det går en Nemesis genom Historien, som hämnar fädernas missgärningar uppå barnen intill tredje och fjerde led) — med förbigående vidare af Sv. Minervas påstående den 5 December detta år, att Svenska Folket under ett nyligen förflutet tidevarf inom ett sekel skall förlorat mer eller mindre af sin odalburna frihet genom representationens förvållande, icke derföre att denna representation föga representerat hvad den borde, eller genom sin sammansåttning utgjort en stridsbana för inbördes ståndshat och främmande intriger, utan derföre att vissa representanter händelsevis velat visa sin kaxighet på Regeringens bekostnad, hvaremot Regeringen(mycket ursäktligt?!) låtit nationen betala läppgäld för deras bravader (alit exempel, hvaraf man jjusligen inser, att nationernas frihet, denna böga idd, för hvars realiserande de ädlaste menniskor lefvat och dött, i verkligheten beror på en och annan individs jargon och den större eller mindre tacknämlighet, hvarmed densamma för tillfället kan varda å högre ort i Nåder upptagen) — med förbigående af dessa profstyckew på de lärdomar Sv. Minerva hemtat af Historien, torde man för denna gåog egentligen få fästa uppmärksamheten på Svenska Minervas föreläsningar om det olyckliga Poleas öde, hvilket Sv. Minerva anser lärorikt derföre, att det förorsakades af obetänksamme, som drifne af en otämd äregirighet, af öfverspända begrepp om frihet eller af fikandet efter ett af hopen omskojad: namn, skilde Konung och Folk från hvarandra och splittrade det sednare i partier Polens Historia lärer likväl på hvarje sida, att grundfelen i samhällsförfattningen: Kronans valbarhet, det ringa afseende som gjordes å det lägre folket eller hopen, Liberum weto och konfederarionsrättigheten voro de olycksband, som nedd:ogo detta stolta Rike i verldshändelsernas uppslutande hvirfvel och lemnade ett önskadt spelrum åt roflystna grannars intriger. Polackarnes split och oenighet hade sitt upphof i och genom deras orimliga Liberum veto, som, då det icke i tid afskaffades, blef under främlingars inflytande ett medel till splitets ytterligare befrämjande. Så ha personer af eljest skiljaktiga politiska trosbekännelser uppfattat lärdomarne af Polens styckning och så hafva dessa äfven blifvit uppfattade t. ex. uti Beckers Verldshistoria, bearbetad af Loebell, ett arbete, författadt så mycket som möjligt i den historiska kontinuitetens enda och under Kongl. Preussiska StatsPhilosophiens märkbara ivflytelse, och hvarutur det för jereförelse med Sv. Minervas rhapsodier torde vara lärorikt att citera följande från tilldragelsernas utveckling härledda omdöme: (Om Polens första delning) Detta öde öfvergick den Polska nationen, emedan den i sin politiska utveckling blifvit hela årbundradren efter sin tid och bibehållit stats-inrättningar, hvilka måste nedtrycka densamma till fullkomlig vanmakt i förhållande till utländska makter. (Om händelserna som föregingo Polens tillintetgörelse) Det permanenta rådet, genom hviiket Ryssland hade utöfvat sitt oirskräovkta inflytande, blef upphäfdt, och ändtligen fattades det vigtiga beslut att arbeta på förbättring af statsförfattningen, hvilken med rätta blef ansedd såsom källan till allt det onda och såsom hufvudorsaken till rikets förlorade sjelfständighet. — Rysslands anhängare uppbiödo medlertid allt. för att sätta en gräns för