Aftonbladet – 11 december 1834, sida 2

beholva, ser :man blott sallan tagas 1 berakning. Orsaken härtill kan ej vara någou annan än den, att man icke vill göra afseende på den Kapitalförlust, som vid lånens upptagande måste komma i fråga, utan fast hellre, föga olikt enskilte vinglare, är färdig att åtnöjas med erhållande af en sonadre. del af summan mot föreskrvifne beloppet. Man är nöjd endast man får den glidjen att låna, ty i lån och skuld ligger nu all verldens visdom cch sällhet. Att Riksgälds-Lontoret har ondt om pengar, hafva vi afven sett medföra en annan fördel, den nemligen, att detta verk kan fiana sig föranlåtet att betala ränta på sjelfva anslagsmedlen, och sålunda, på en ogement ny cch vacker beskattningsvag, de facto bidraga till deras ic-e så obetydliga förhöjning. Bland de öfrige voterings-propositionerne, som röra bestämda summor, framstår den som vigtigast, hvilken angår den högsta summan. Detta intröffar på den proposition, som handlar om gevären. Härvid förekommer den märkliga omständigheten, att måhända de fleste, missledde af rub:iken, troligen icke veta hvarom de egentligen votera, eller , med andra ord , hvarifrån det exira behof, som man nu så häftigt försvarar, rätteligen uppstått och härleder sig. Att anslag eller penningetilgång för gevärs anskaffning verkligen funnits och från KrigsKo legium utb:talts, lärer vara evident derutaf, att under en längre följd af är Husqvarna och Norr-Telje faktorier varit i gång, samt lemnat till kronans förråder ett betydligt antal Gevär hvarje år, hvarigenom också, oaktadt den årliga förslitningen af cirka 1000 st., förråderne af nya Gevär, oberäknadt de vid armeen i bruk varande, äfvensom oberäknadt dem, hvilka till :eparation kunna vara inlemnade, numera uppgifves till 57,000 st., hvilket förråd icke för iotet erbållits, utan blifvit betaldt genom Krigs-Kollegii ArtiileriDepartement. Men nu förmäler historien, att för nägra år sedan kronan föll på den ideen att sjelf öfvertaga den förut med Kompani-cheferne upprättade passevolansen vid Artillerviregementerne, samt att resultatet deraf blef, efier förutgångne mindre lyckliga experimenter, att kronan åter måste ingå ackord med bemälte Korspani-chefer om passevolansens återtagande, med en ganska dryg förhöjning å kronans sida och uti dess utbetalningar. Följden blef brist i tillgångar på Artilleridepartemestet; och för att få dessa fyllda måste man uppfinna nägon rubrik, som kunde licka till beviljande. Ingenuing stickade sig härtill bättre än Gevärsbehofvet, hvilket i och för sig sjelf lätt erkändes af alla. Hvad som således förut blifvit användt till gevär fyllde numera passevolansen, och gevären uppförde; bland Extra anslagsbehofven. På denna väg har man sålunda nu kommit derhän, att då många tro sig rösta om arslag till gevär, är det likväl egentligen Artilleripassevolansen, som vållat voteringen. Det är klart, att då man stär på denna punkt, måste gevärstillgångarne så mycket möjiigt är förklepas. Skulle man ock dervid i någon mon öfverdrifva sina egna fel, så får det icke hjelpa. Fastän verkligheten gifver vid handen, att den aktiva armcen är försedd med gevär, ait förråderne lemna tillgång för beväpning af alla Beväriog:klasserna, att ett öfverskott derutöfver af kasserade men reparable gevär nödvändigt måste finnas, derest det icke är bortkastadt, samt att 163,000 Rdr ärnu äro reserverade, utaf förra Riksdagens extra anslag för gevärsanskaffning, påstås likväl nu ingenting mindre, än att Sverges sjelfständighet ör i fara, om ej ett nytt gevärsanslag beviljas. För vår del tro vi, att då det galler sjelfständigheten, är bäst att icke bafva kassan uttömd. Finnes i landet belåtenhet med administrationen, och verkligt välstånd samt en derpå grundad sann kredit, så brister oss icke eiler tillgångar till försvar. Hafva vi pengar för att göra krig nog få vi vapen, om vi deraf skulle behöfva mer än vi redan äga. Eoglands vapensmedjor stå ju öppne för hela verlden; hvarföre icke äfven för oss? Och hvarföre skulle vi väl just nu behöfva foreera vapentillverkningen, då freden är hvad vi önska och oss från alla sidor försäkras? Allt för stora krigsförråder äro i fredliga tider et dödt kepital, som endast betungar, utan att gagna, och äfven stundom lemnar fältet öppet för skadliga mi:sbruk. Just i afseende på gevär såg man ett sådent, af minnesvärd beskaffenhet, under den administration, som slutade sin bara år 1909. TRONEN