Aftonbladet – 9 december 1834, sida 2

jemväl flere Ledamöter af Höglofl. Ridderskapet och Adeln samt Hedervärda Bonde-Ståndet anmärkt, dödsstraffet för lasteligt yttrande om den högsta personligheten i samhället icke helt och hållet borttagas, så läage detta straff är i lagen för andra brott bibehållet. Det är på kärlek oeh förtroende för Regenten, som folkets lycka i väsendtlig mon hvilar, och den, som genom smädelsens vapen söker undergräfva denna grundval för sambällets välstånd, kan tvifvelsutan vara vådlig och straffbar i den grad, alt bans handling förtjenar döden. Rikets Ständer biföilo vid 1823 års Riksdag dåvarande Lag-Utskotts Utlåtande, att detta slags brott kunde ega så olika gradationer, att, i många fall, dödsstraffet vore i strid med den i öfrigt gällande lagstiftningen ; men att dess uppbäfvande deremot, för de svåraste fall, eller sådane förolämpanden, hvilka under hot och bitterhet yttras inför sjelfva Majstätet, eller direkt angå detsamma, och innefatta de egenskaper, som i 5 kapitlet 1 S Missgernings-Balken omförmälas, icke öfverensstämde med andra bestraffningar i lagen, hvaribland kunde anföras, att, enligt 18 kapitlet 8 samma Balk, minsta våld af Embhetsman 2 tjevsten straffas med lifvets förlust, och ryktens utspridande i argt uppsåt, som röra medborgares ära, cfter omständigbeterne, med det ansvar, som komme dödsstraffet närmast, eller landsflykt, hvilken bestraffning jemväl, enligt Tryckfrihetsförordningen, eger rum för smädelser mot fråmmande Öfverhet, framför hvilken det likväl syntes, som borde landets egen Öfrerhet vara af lagen helgad; -ca detta omdöme finner äfven nuvarande Lag-Utskott sig böra biträda. För öfrigt skulle Utskottet hysa mycken betärkligbet, att ibland straffbestämmelserne för ifrågavaranie brott upptaga ärans förlust, utan att närmare, än i Propositiouen finnes föreslaget, utmärka, i hvilka fall en sådan påföljd måtte ega rum, Det bör visserligen erkännas, att förgripelsen kan vara så nedrig och grof, att densamma förtjenar ärelöshet, om icke fär att gifva upprättelsej åt de förolämpade höga föremålen, hvilka böra anses vara öfver behofvet deraf, likväl med afseende å förbrytarens låga afsigter och samhällets anspråk; men på denna svåra brottslighet måste, efter Utskottets åsigt, dödsstraffet äga tillämpning; och för de lindrigare arterne af brottet åter tyckes ärams förlust, hvilken rätteligen endast bör åtfölja en, genom sitt motiv, verkligen infamerande handling, icke utgöra något lämpligt ansvar, Af dessa förenade skäl anser Utskottet sig hindradt att utan förändring tillstyrka antagande af Kongl. Majt:ts ifrågavarande Nådiga Proposition. Men som, efter hvad Konung och Ständer ömsesidigt insett och förklarat, dödsstraffets bibehållande, såsom enda påföljden af det brott, hvarom 5 Koop. i S MissgerningsBalken handlar, således äfven för de lindrigaste graderne deraf, står i strid med den mildare anda, som 1 senare tiders Brottmåls-Lagstiftningar allminneligen uppenbarat sig, och särskilt med vår Kriminal-Lag i öfrigt, samt det ovifvelaktigt måste af hvar och en medgifvas, att nysspämde lagrum påkallar förändring derest man ej vill försvara den orimligheven, att Lagstiftaren må i något fall, med afsigt utsätta ett stratf så beskaffadt, att det ej skall kunna tillämpas, utan att såra den allmänna känslan af mensklighet och rätt, har utskottet, på grund af de väcka motionerne i ämnet funnit sig föranlätet att framlägga förslag till ett förändradt lagbud, upptagande, tillika med dödsstraff för de svåraste förbrytelser af detta slag jemväl de gradationer af fängelse å fästning, som den Kongl. Propositionen innehåller med uteslutande af af den i samma Proposition föreslagna påföljd af ärans förlust. Hvad redaktionen angår så har utskottet ansett densamma böra sättas i öfverensstämmelse med tyyckfrihetsförordningens 3 S. 4 mom. samt ordet Konungen således böra utbytas emot orden Konungens person eller gerningar; men någon beskrifning på hvad med lasteligt yttrande må först:s, anser Utskottet destomindre böra cller kunna på detta ställe införas, som man i allmänhet funrit bäst att i lagboken undvika definitioner, hvilka egentligen tilllöra lagfarenhetens teori, samt synnerliga svårigheter och äfrentyr ofelbart skulle möta företaget uti ett så granlaga ämne sora det förevarande. Utskottet tviflar dessutom att någon definition på brottet kande deråt gifva större bestämdhet inför allmänhetens begrepp, än det enda ordet lastelist, redan innebär, och Utskottet är öfvertygadt, att man, i hvad fall som helst, ej kunde undgå att låta på domarens pröfning ankemma, hvad som bör anses förgripligt eller icke. Utan att vidlyftigt redogöra för den kännedom Utskottet tagit om främmande länders lagstiftning i detta hänseende, må dock Utskottet anmärka, att de af Hr Hjerta och Anders Danielsson gjorda citationer af Fransyska lagen, ingalunda instämma med rätta förhållandet. På de grunder Utskottet ofvan framställt, tull Rikets Höglofl. Ständers närmare ompröfvande vördsamt öfverlemna, om ieke 1 4 i 5 Kapitlet MissgerningsTv får Utskottet