sanktion, som måste bestämma 1 hvad mån radgilvarne handlat grundlagsvidrigt uti sitt tillstyrkande. Nuär det väl kiart som dagen, att denna mening icke kan vara vidsträcktare, eiler gifva Reg. en större rätt, än skrifvelsen (som är af den 13 Mars 1830) deråt lemnar. Den innehåller följande: PJem:e det R. Ständer om E. K. Maj:ts nåd. sanktion å detta beslut i und. anhålla, så att, på förut öfligt sätt, E. K. Maj:ts nåd. autorisation ma blifva Fullmäktige i Riksgäldskontoret meddelad till de åtgärder, som i anseende till lånets upptagande blifva af nöden, få R. Ständer tillika utt E. K. Maj:ts Nåd. bepröfvande i underd. öfverlemna, när början med lånets upptagande må göras. Sanktionen begärdes således blott, på det intet hinder skulle möta verkställigheten af lånets upptagande, men icke för att erhålla något medgifvande från Regeringen ull Rikets Standers rättighet att besluta om lånets upptagande och derom meddela Riksgälskontorets instruktion; och alla som följde med debatterne öfver ämnet vid förra riksdagen känna, att egentliga anledningen till, och ändamålet med Ständernas hemställan hos Konuogen icke var någon tvekan om Ständernas beslutande rätt 1 frågan, utan att genom sanktionen förskaffa seken mera kredit hos den utländska kapitalisten, genom den opinion han dymedelst måste fatta, att lånet garanteras jemväl af Regeringens ansvarighet. När det nu blef omöjligt att anskaffa något lån innan denna Riksdagens början, måste hela frågan hafva förfallit, intill dess nytt beslut af Rikets Ständer fattas; ty i annat fall skulle Rikets Ständer, vid en Riksdag, i alla frågor som röra penningeverket, banken, beskattningen m. m, vara bundne af föregående Ständers beslut, äfven utan att tredje mans rätt deraf hunnit bbfva beroende. Att sådant bkväl icke är förhållandet, inhemtas icke allepast af grundlagarnas ordaförstånd och bokstafliga lydelsen af alla de föreskrifter som till denna fråga äro lämpliga, utan äfven af erfarenheten, hvilken visar, att Rikets Ständer förut alltid och utan undantag alltsedan grundlagens stiftelse 1509 ensarne fattat beslut om läns eller obligationers upp agande genom Riksgäldskontoret, likaväl som de 1830 ensame beslutade om upplåning genom Handelsdiskonten m. m.; ett ytterligare bevis på orimligheten af det påstående som drifves i den kungliga propositionen är det också, att Rikets Ständers Riksgäldskontor enligt 66 SY:a Regeringsformen står under Rikets Ständers, — men icke på något sätt under Regeringens — styrelse , inseende och förvaltning .samt Fullmäktige i Rissgäldskontoret , enligt 70 4. Riksdagsordningen, icke ti och för deras befattningar kunna emoitaga befallningar, utan af Rikets Ständer; ej heller till redo och ansvar ställas utan enligt Ständernes beslut. Om således Rikets Ständer vid denna Riksdag blott icke befalia sina Fullmäktige att upptaga något lån, hvilket följer af sig sjelf, när frågan derom blifvit afslagen, så kunna desse Fullmäktige icke på Regeringens befallning lägga två strån i korss för att anskaffa lånet, och hela saken vore således af sig sjelf förfallen md undantag af en sak som qvarstode, nemligen att Regeriogen hade komprometterat sig genom en befallning som icke kunde verkställas. Dessa slutföljder äro så ytterst tydliga, eller rättare grundlagens egna ord innefatta utan behofvet af någon härledning en så obestridlig föreskrift, att det icke lärer kunna uckas, att ett inkräktvingsförsök på de af konstitutionen utstakade gränserna mellan Konungens och Ständernes makt ligger uti hvarje påstående om den förres rättighet att i lånefrågan handla oberoende af Standernas beslut — ett försök, hvars tillstyrkande ytterligare har det obehaget med sig att ställa konuvgadömet i den för dess vardighet mindre behagliga position, uti hvilken det, såsom ett uttryck af lazens och folkets mejestat, aldrig borde komme, nemligen att vilja och icke kunna — att tillkännagifva sin vilja uti en sak, utan att kunna verkställa den. Om RiksStånden nu någon tid haft mindre maktpåliggande mål till afgörande, så förekomma i först härefter inträffande plena så mycket vigtigare ä