Aftonbladet – 6 december 1834, sida 3

HVAD VILL, HVAD KAN SVENSKA MINERVA? (Blott ett ord i förbigående.) Vi hafva tåligt, men hittills förgäfves, afvaktat den tidpunkten, då Svenska Minerva skulle afsluta sina absolutistiska Rhapsodier, för att icke allt för ofia behöfva uppehålla oss med det för öfrigt ingalunda kinkiga töretaget af deras besvarande, hvartll hon på sitt sitt uppmanat oss; och det börjar nästan se ut, som om de skulle räcka lika länge som den ändlösa visan i Sigfrid von Lindenberg. Detta är visserligen icke ucderligt; ty 1:0 är absolutismen, som hvar man vet, Minervas favoritämne, och 2:0 är ingentiog lättare, än att, huru länge som helst, fortsätta dylika allmänna föreläsningar emot liberalism och opposition, emedan dertill blott behöfves att uppslå någon af de talrika politiska predikosamlingar, som till trogna själars frälsning blifvit sammanskrifne på de absoluta regeringarnas befallnivg, hvarvid dock bör anmärkas, att både i Oesterreichischer Beobachter och Journal de S:t Petersburg — vi behöfva icke nämna större arbes ten, af författare, sådane som Genz och Ad. Mäller — råder långt mera talang, utan sådaut bemödande att blanda bort korten, samt alt satserna hos dem äro mindre utspädda och vattenhaliiga än bos Svenska Minerva. Emedlertid har Hr Askelöf vid förfatiandet af sitt gårdagsnummer onekligen vart i sitt esse. Der låter han oss nemligen se, icke såsom genom ett dunkelt glas, utan tydligt och oförtäckt, följderna af den opposition, som uppenbarat sig vid denna riksdag (man vet att denna, enligt hvad Hr A. förut yttrat i Minerva, mås:e vara något helt annat än 1823 års såkallade Riddarhu opposition; men, ty värr! synes han finna den närvarande ingalunda mindre fördömlig). Han gifver nemligen först en vink om, huru en Regering, som märker att ett allmänt missnöje stiftas (2) och underblåses, eller ock redan finnes i lardet, ofelbart fattar misstroende? till. sina undersåter, och ej sällan i våldet? söker ersättning för den kraft den förlorar i moraliskt hänseende; eller om den skyr våldet, lik-väl ej kan undgå att välja andra utvägar, för att mola illasinnade försök. Detta illustreras med rörande exempel ur vår egen historia från Cark XI:s tid, som tog suveräniteten, hvilket man här får veta var en verkan af hemliga stämplingar och hätska utfall mot regeringen, äfvensom frän Gustaf den III:s, hvilken år 1739, af nya anfall mot: konungamakten ( märk läsare!) förmåddes att — — förbättra? ( märk vidare ) förbättra de ofrälse Ståndens rättigheter på Adelns bekostnad ! — Slutligen — skildras tillståndet med den konuvg, som nödgas emottaga främmande makters biträde, för att återställa ordning ti landet och huru Polens öde är i detta afseende serdeles lärorikt, isynnerhet för oss Dessa råd, af hvilka Hr Askelöf förmoaligen hämtat de sistnämda från sitt förtroliga och vördnadsfulla umgänge 1 H. Ex. Ryska Ministerns hus, borde väl nu icke allenast öfvertyga dem som uti Riks-Stånden,. yttra sig emot Styrelsens förslager, utan äfven För-: stärkta Stats-Uiskottets Ledamöter, hvart det ofelbart kommer att leda, om de icke taga skeden i. vackra hand, nb. oem Hr Askelöf och hans kotteri. fioge blifva rådande. Andre tro I:kväl att det icke står alldeles så illa till; att ordningen icke lö— er någon fara, för det några Styrelsens embetsmän eller H. Ex. General-Adjulasten för Armeen haft det obehaget att höra några sanningar från RiksStåndens sida, eller nödgats lemna motsidans argui menter utan vederläggniag, såsom i frågan om extra anslagen. Vi skola icke underlåta att längre fram taga Minervas räpsödier under en ailvarligare upptuktelse, men hafve emedlertid i förbigående troit oss böra fästa uppmärksamheten på ofvanstående smakbitar,. —— än AE KALEIDOSKOP