Aftonbladet – 5 december 1834, sida 3

KALEIDOSKOR Ibrahim Pascha. Den bekante Polske generalen Dembinski, som någon tid vistats i Egypten, kar nyligen i ett bref till Courrier Francais uppträdt till försvar för IbrahimPascha mot de beskyllningar för utsväfvande lefnads ätt och grymhet, hvilka i åtskilliga andra tidningar blifvit framställda mot denne härförare. Generalen, som fyra månader tjente under Ibrahim i kans armde, försäkrar att han icke blott sjelf är långt ifrån ali grymhet, utan till och med bliv på det högsta uppbragt, då ban får höra att någon af hans underhatvande begått en sådan. Lika litet bar man skäl att förebrå honom utsvälningar. Alla sina göromål uträttar Ibrahim innan han går till bords; vanligen arbetar han från solens uppgång till middagen, hvarpå han intager en enkel mältvid, der hans enda diyck består af vatten, Sedermera exercerar han sina truppar och rider omkring, eller öfvar sig i lanskastning tills aftonmåltiden inträffar, hvarvid, såsom Dembinski medgifver, de alfvarsamma angelägenheterna stundom gifva vika för skemiet och löjet. I krig eller vid ett vigtigt företag finnes ingen, som uthärdar större försskelser och strapaser än Ibrahim. Han sofver på marken, lefver ytterst måttligt, och är alltid uppe förrän någon annan; sedan hen stigit upp låter han slå revelj, och inom fem mivuter står hvar och en beväpnad på sin post. Att Ibeahim har sina fel, medgifver Dembinski utan svåvighet, men tillskrifver dem till sörre delen hans smickrare, och den fullkomliga tvångslösbet, som utmärker Asiatiska satraper. Blott en enda gång såg han Ibrahim på det högsta uppbragt; det var då den genom sina grymheter beryktade Kadyk hade erbjudit sig att öfvergå till honom med 2000 man at Sultans truppar. Paschan lät säga honom, att han skulle blygas att hafva ett sådant odjur under sist befål. Generalen anför åtskilliga bevis på Ibrahims mildhet; flere gånger efterskänkte han förbrytare dödsstraffet, till och med då det syntes skadligt för krigstuktens upprätthållande inom armcen. Haa yttrade dervid, att allt annat kunde man godtgöra, men icke återgifva någon lifvet, sedan mon en gång tagit det. — ÄB VVBÖOÖ—-—