Aftonbladet – 28 november 1834, sida 1

vv ee ee tr TA ochktT nn pande och näringarnas förkofran, men ville likväl icke underkänna deras värde såsom ett vigtigt befordringsmedel dertill. Han erinrade dock derom, att Sverge icke vore utan erfarenhet af dylika inrättningar, emedan de fordna Diskonterna i sjelfva verket icke varit annat än privatbanker. Talaren såg icke i Redaktionen af 72 Regeringsformen något hinder för sanktioneramdet af privata banker, cmedan ordet mynt som deri förekommer, blott kunde ha afseende derpå, att Ständerna allena ägde rättighet att utgifva sedlar af den ringa valör, hvilken kurserade som bytesmedåel för den större allmänheten. Det vore likväl nödigt, att man förebyggde en alltför nära beröring emellan denna allmänhet och privatbankerna. Hr R. ansåg derföre Utskottets förslag, det nämde banker skulle kunna utgifva sedlar ända ned till t Rdr kurant för olämpligt, och trodde att sedlar på 5 bko Rdr borde vara den minsta valören. — Det vore icke af så stor betydenhet, att få många delägare och många solidariskt ansvarige, som att dertill få förmöget folk. Aktie-bankerna borde likväl ej bestämma sina aktier till ett så högt belopp, som Utskottet föreslagit, emedan det skulle kunna hända att sådana stora aktieägare ena dagen satte in den summa hvartill de tecknat sig, och, under åberopande af sina höga aktier, uttoge henne den andra. Aktier borde derföre bestämmas endast till 100 Rdr, Bankernas tillstånd underkastas improvisoriska revisioner, Diskonterna meddela Banko-Direktionerna -såkallade advis-listor o. s. v. Talaren saknade äfven i förslaget en vigtig föreskrift, huruvida de redan existerande bankerna vore inbegripna i stadgandet om ett minimibelopp. Hr von TROIL undersökte först frågan huruvida någon särskild lagstiftning för privatbanker behöfdes, och besvarade den med ja, emedan 1824 års stadga ej vore tillräcklig. Denna lagstiftning behöfdes likväl icke till skydd för privathankerna, utan till allmänhetens skydd mot de vådor de kunde medföra. Detta skydd borde inskränka sig till att förekomma missbruken, och för öfrigt borde privatbankerna, lika som andra näringar, fritt få sköta och utvidga sig. Den solidariska ansvarigheten borde vara här såsom i England. Der kan man, när en bank icke genast honorerar sina förbindelser, stämma cen af direktörerna, men sedan man fått utslag på honom, låta utmäta hela beloppet hos hvilken som hälst af delägarna, som man ansåg säkrast. Förfalskningar borde, så mycket möjligt, förekommas genom sedlarnas oefteraplighet, och alla konstens hjelpmedel dertill begagnas. — Straffräntan, i händelse banken ej uppfyllde sina åligganden, trodde talaren böra bestämmas till 12 procent. Banken borde åliggas att inlösa sina sedlar med klingande mynt, hvilket skulle vara ett moraliskt band på rikets Ständer att vårda krediten af sin egen banks sedlar, men denna föreskrift kunde likväl fördröjas till nästa riksdag. Minimibeloppet af 4 millioner vore för högt. Talaren trodde en million vara nog m. m. Grefve FRÖLICH försvarade i det hela lagförslaget, och vederlade åtskilliga af de inkast, som blifvit gjorda deremot. Skilnaden emellan Solidariska och Aktie-banker var, att i de förra var hela bolaget gemensamt ansvarigt. Detta ansvar, sådant det i Lagförslaget var bestämdt, var strängare än i England. Det fastställda minimum af 4 millioner ansåg Grefren icke för stort, emedan det vore af vigt, att aktiebanker bildades, hufvudsakligen i rikets större städer, hvarest det ej vore omöjligt, att sammanbringa ett sådant belopp, helst då endast en fjerdedel behöfde erläggas genast och den andra fjerdedelen inom årets slut. Så kallade veka Banker ansåg Grefycn ganska vådliga, hvaremot han, ej såg någon fara vid utgifvandet af sedlar på liten valör. Detta skedde vid de redan här i landet existerande privatbankerne, och Grefven vitsordade, att åtminstone den VWermländska skulle vara af föga nylta för orten, om den ej gjorde det. De Engelska privatbankerna hade väl i senare tider blifvit förbjudna att utgifva Ett . Punds Noter, men sådant hade mindre skett för den våda det medförde, än i afsigt att minska öfverflödet af pap! persmynt. Till bevis härpå uppläste Grefven ett stycke af en Engelsk Författare på originalspråket. Er DALMAN gillade deras sats, som ville, att privatbankerne skulle vara skyldiga inlösa sina sedlar med metalliskt mynt, emedan detta stadgande, som i närvarande stund var öfverflödigt, i en framtid kunde blifva af stor pytta. Talaren tyckte, att Utskottet alltför mycket gynnat de Solidariske Bankerne på Aktie-Bankernes bekostnad, ansåg minimum af 4 millioner för stort, äfvensom Aktiebeloppet af 4,000 Rdr, och trodde att båda dessa kunde minskas till hälften. Hr CEDERSCHÖLD började sina anmärkningar med en inledning om Myntets och Kreditens natur, erinrade om osäkerheten och otillräckligheten i föreskriften, att minst 2:ne Direktörer skulle underskrifva sedlarne, emedan allmänheten hade svårt att pröfva egenhändigheten af de ofta oläsbara namnen. Talaren fann äfvan Alämanhasg vm fe