Aftonbladet – 26 november 1834, sida 1

är bristande folkskolor, bristande tillfalle till en sann bildoing, som oftast utgör roten till denna sedeslöshet. Han erinrade ock om de medel, som utgå tili befrämjande af alla de såkallade bättre folkklassernas bildning vid de högre läroverken. Yrkade återremiss. I samma syftoving yttrade sig, dels muntligen dels skriftligen, J. ANDERSSON och A. PÅLSSON fr. Jönköpings, ERIK ERIKSSON fr. Westerås, NILS MAGNUSSON fr. Kalmare län och, C. GABRIELSSON fr. Östergöthland. L. JÖNSSON från Östergöthland (skriftligen) anstg de af Utskotten föreslagna medel till det goda ändamålets vinnande vara alltför krafilösa, då Utskotten inskränkt sig att föreslå ett underdånigt anmälande af fromma önskningar. Utskotten hade, i Talarns tanka, alltför obehörigt behandlat A. Danielssons förtjenstfulla motions samt P. Nilssons fr. Skåne och P. Jonssons fr. Jönköp. län lika förtjenstfulla reservationer. I afs. på hvad Utsk. yttrat angående utrönande af kyrkornas fasta tillgångar, så hade Regeringen redan 1812 infordrat upplysningar öfver kyrkornas egendomar, men resultaterna af denna infordran känrer man änvu icke efter 22 år. — I samma anda talade I. P, JANSSON från Stockholms län. OLAUS ERIKSSON från Göteborgs och Bohus län (skriftligen) trodde sig kunna förutsätts, att det ämne, som pu utgjorde föremål för öfverläggningen, mera än hvarje annat bebjertas af de värde Ståadsbröderna. Skälet till denna sin förutsättning hämtade han ej blott frin det högt yttrade nit för uppväxande slägtets bildning, som mera än en gång försports inom Boude-Siåndet, uoctan ock från den pligtkänsla, hvilken i hvarje medborgares bröst måste brinoa varm, at söka motverka det onda i tidens riktning. Man beskärmar sig, yttrade han, öfver vårt Fäderneslands betänkliga tillstånd; lyxen, egennyitan, fylleriet, afunrdsjukan och annat sedeförderf utgöra ämnena för de idkeliga klagovisor, hvilkas missljud man dagligen får erfara, ej blott i umgängeslifvet, utan ock vid folkombudens öfverläggniogar. Man är betänkt på tjenliga författnirgar ait hindra, att mildra det onda; man erfar i detta afseende de mest olika åsigter; men slutligen, som det tyckes, förena sig alla i den mening, att ogräset måste uppryckas med rötterna; att grundvalen för sedlighet och en sann, en oförfalskad fosterlandskänsla måste djupt och varaktigt läggas i medborgarens hjerta, och i detia ändamål ser man, med blandadt bekymmer och förboppnirgar, på det uppväxande slägtet. Dessa välmenande känsloyttringar uträtta dock föga, derest de ej leda till handling. Men här möter den vigtiga frågan: huru skall detta ske? Och se der problemet, som de Höglofl. sammansatta Statsoch Ekonomi-Utskotten skolat lösa i sitt förevarande betänkande. Med glädje läser man deri ingressen: husulcdes Utskotten inse nyttan och bebofvet af folkskolor, samt nödvändigheten af den fasta grunden för all upplysning, — en grund, utan hvilken allmogens, med så många förnäma miner ständigt omtalade halfbildning verkligen kan urarta till ett ondt; en grund, säger jag, som är af den beskaffenhet, att om bildningen deri rotfästes, biir den, om ock ringa i många verldsliga ämven, dock aldrig half i detta ords lägre mening. Denna enda rätta, varaktiga grund är Religionen. Efter dessa pr misser öfvergick Talaren till sjelfva detaljerna. Han gillade Utskottens åsigt, att menigheterna sjelfva böra bekosta skolorna, men deraf får man ej draga den slutsats, att det Ju ej äv Statens pligt att af allmänna medel uppmuntra och, synnerligen på fattigare orter bidraga till ifrågavarande inrättningar. Det vigtigaste är dock, att den bristande viljan, stundom hos de mindre upplyste menigheterna sjelfva, stundom hos deras Prester, afhjelpes genom tydliga och ovilkorliga föreskri fter (tillvägabragte af Statsmakterna) om folkskolors inrättande på alla sådana orver der de ej redan finnas. Talaren forfor: Utskottens vackra, men ytliga resonemsenter derom, att skyldigheten att sörja för det uppväxande slägtets bildning ej bör väckas genom hvad Utskotten kalla tvångsmedel, utan betraktas som en samvetssak? — se der de klingande fraser, man begagnar, när man ej med kraft vill sitt mål; man vänder sig till palliativer, till halfmesyrer, till blotta förmaningar hvars resultater i evigbet blifva inga. Huru vill väl Staten sträfva med besked till dess bögsta mål, dess medlemmars stigande förädling, om den helt rätt och slätt öfverlemnar såsom cp samvetssak åt dem, att arbeta sjelfva på denna förädling, utan att staten vidtager och föreskrifver anstalter och inrättningar, kraftiga och ledande till målet. Om Gustaf I hade såsom en samvets:ak öfverlemnat åt Svenskarne sjelfva att vara betänkte på en reform af den villfarande lära, som då lade band på utvecklingen af deras b:ldning; om han endast med ord och förmaningar, och ej med kraftiga mått ech steg, verkat för sin höga. sin