Aftonbladet – 25 november 1834, sida 1

(Insändt.) Om Stat, Statsförfattning och representation, med afseende på Sverge; en skrif: för den större Svenska Allmänheten, af Ebbe Samuel Bring, Hist. Professor vid Kongl. Universitetet i Lund, ledamot af Amerikanska Filos.-sällstapet i Philadelphia m. m. Sådan är titeln på en skrift som man med buller och bång annonserat, på hvilken man samlat subskription, som länge varit väntad, som härrörde från en författare, icke uian ett litterärt naron, lärare vid det af rikets universiteter hvärest man mest tyckes hafva följt med tidens politiska framskridande, kallad till ledamot af ett filosofiskt sällskap i frihetens fädernesland, och som, då han afhandlade ett för århundradet så vigtigt ämne, med särskilt afseende på Sverge, skulle — så trodde man — göra det, om icke så, att det uppfyllde allan rättfärdighet, åtminstone så, att vännerne af den lagbundne friheten och det sarsade framskridandet skulle med glädje kunna räkna honom till de sina, och anse hans arbete som en vinst för deras sak. Skriften har nu u:kommit. Huru har deras väntan blifvit uppfylld? Det första ögonkastet derpå intager till dess fördel, ty papper och tryck äro vackra. Det andra förer likväl till den tankan, att ett så litet arbete, utgifvet vid ett universitet och af en akademisk lärare, skulle just icke behöfva i vårt land begära subskription, hälst då det afhandlar en fråga, som för stunden intresserar så mångs, och i framtiden, vi hoppas det, skall intressera alla. Häraf uppkommer vidare naturligen den frågan: men detta ämne: Stat, statsförfattning och representation, är det verkligen möjligt, att grundligen behandla det på det lilla utrymmet af 121 glest tryckta oktavsidor? Svaret, som man ger sig sjelf, blir då: författarens stil måste sålunda vara mycket koncis, djuptänkt, beräknad på en tänkande läsare. Men den är ju för den större allmänheten? Denna större allmänhet är då, enligt författarens tanka, nöjd med litet ord cch mycken sak, cch fyller med egna betraktelser bristen i författarens utförlishet, tillräckligt — vägledd af den riktning han gifvit dess eftertanka? Vi tilltrodde icke den större allmänheten en så långt framskriden odl ng; men författaren har fördelaktigare bedömt henne, kanske derföre, att han kände Henne bättre. Resultatet af alla dessa reflektioner blir orasider, att man griper sig ann och läser verket. Detia bar Ref. gjort. Hvad bar han då funnit? Svaret härpå torde följande lilla aneidot, bemtad ur hvardagslifvet, gifva vid hauden: En fader stod vid fönsiret, med ansigtet vändt utit, och hans späda son bredvid honom. Gossen som trodde, att fadren betragtade nåsot förefalJande mörkligt uppträde, ropade: Pappa, lyft mig upp, så att jag får se. — Min son, det är ingenting att se, svarade fadren: Lyft mig då upp, fortfor gossen, så att jag får Se, att ingenting är ati se. Alldeles sådan var anledningen, hvarföre Refe