icke mera kan äga något inflytande. Öfverlemnade åt sina egna hjelpmedel — fortfor han — sunna väl Pärerne oroa och störa ministrarne, men de kunna icke störta någon minister, som äger Konungens förtroende och understödjes. af land t och Underhuset. Många symtomer visa, att de sjelfve erkänt sin politiska svaghet. Fastän häftiga i sinfientlighet mot reformbillen, gingo de dock i sisfa stunden ifrån sin opposition mot denna åtaärd och låto den i förskräckelsens förtviflan gå igencm. Under sista parlamentssessionen såg man dem förfara på samma sätt. Styrelsen var upplöst — oppositionen hade trefemtedelar af Öfverhuset på sin sida — men fruktan för striden med Underhuset segrade, och med bitter smärta sigo de styrelsen åter grundad på sin förra basis, utan att ens våga ett försök att hindra det. Sedermera hafva de förkastat Iriändska tiondebillen; och om deras nuvarande lynne fortfar, kunna de förkasta hvarje bill till reform, som Underhuset skickar upp till dem, Men hvilka politiska följder hafva väl visat sig af detta deras förfarande? Hafva ministrarne för billens förkastande lemnat sina platser ? Har väl Konungen derföre låtit affordra dem embetssigillen ? Ingen ting sådant skedde. Många gåfvos väl som beklagade billens förkastande och väntade deraf de bedröfligaste följder; men ingen drömde ens att en ministerförändring derföre skulle äga rum; ty hvar och en insåg att Lorderne ensamme icke kunde bilda någoa förvaltning , och sjelfva vågade de derföre icke ingå till Konungen med någon adress om ministrarnes afskedande. Det synes föga sanvolikt att Öfverhuset nånsin kar återvinna sin förlorade vigt. Den gamia jordadeln var mäktig, emedan den ägde oerhörda rikedomar, derjemte hyste populära grundsatser, och i sina strider med kronan hade understöd af folket. Sedan Hannoverska huset uppsteg på tronen, fingo Whiglorderne en öfvervigt genom deras lysande lefnadssätt och de oerhörda summor, som de förmått draga ur statskassan i ett land, som år ifrån år tilltog i rikedomar och handel. De nuvarande Lorderne deresot äro, med få undantag, alltför fattige och för mycket förstörde till sina affsrer, för art kunna föra en lysande lefnad af egna medel; och Underhuset och folket äro alltför vaksamma för att numera tillåta deras förra ingrepp i statskassan. At söka popularitet är nu för tigen sällan deras sak. Ja, tyvärr, gifves det bland dem alltför många, som afsky sina förfaders fria grundsalser. Uppfostrade och hämtande sina första intryck under Fransyska revolutionens skräcktid eller i de feberdrömmar, som åtföljde restaurationen, smittade af de farhågor och den hämdkänsla, som sedan många år tillbaka intagit adeln i det öfriga Europa, och hvilka äro så skilda från Whigadelns af 1688 och 1715 tänkesätt och böjelser, hysa de ingen kärlek för folket, äfvensom folket hvarken känner kärlek eller aktning för dem. Den gamla Fransyska noblessens fördomar, hvilka den Engelska adeln fordom plågade begabba, hafva, tyvärr, slagit djupa röiter Los elltför många bland den närvarande generationeu. Så snart en åtgärd år omtyckt af folket , betrakta de densamma med afsky. Om ett förslag går ut på att inskränka Underhusets rättigheter, så upptaga de det med hjertligt bifall; men om något har till ändamål att utbreda allmän kunskap, så anse de det med förakt, och sträfva med bitterhet deremot. Hvad som i en eller annan mån kan öka njutningarne inom de klas-ser, som stå nedanom dem , anse de vara frånröfvadt dem sjelfve. Det förargar dem att gatorne upplysas med gas, att kommunikationerne lättas medelst jernvägar, och att postvagnarne göras lika begqvama att färdas i som deras resvagnar. Endast med möda kunde man förmå dem tiil den obetydliga koncessionen, att vildt skulle få utbjudas till salu, Förfat:iaren erkännerfatt det gifces ädla undantag, men påstår att ingenting öfverdrifvet finnes i målsingen; alt i synnerhet de uaga aristokraterne äro frihetens värsta fiender, och att hon skulle sväfva i fara att helt och håliet tillintetgöras, om ej demokratien vore gåt insgisfull och kraftig som den är. — Jag skulle tro att denna artikel, i detia ögonblick, icke är skrifven för ro skull, utan att den till en början är beräknad såsom hotelse sot adelns, en botelse, som väl kunde gå i verkställighet, om Tories fortfara i sin motstyäfvighet mot de stora reformerne. Dock — a 2