UTRIKES. Bland korrespondensartiklar i de senaste utländska bladen, har nedatstående bref från London, dat. d. 28 förleden månad, synts ossintressavt och förtjent att meddelas, så mycket mera, som de reflexioner öfver Engelska pärskapets närvarande ställning och förhållande till folket, hvilka deri förekomma, efter all sannolikhet förskrifva sig från Lordkansl: vn Brougham. Det är ett memento mori för Engelska aristokratien, och torde förtjena att begrundas äfven annorstädes, der begäret och anspråken att lefva på folkets bekostnad gifva riktning och impuls åt handlingssättet hos n mer eller mindre talrik samhällsklass. Den ifrågavarande skiifvelsen är af följande lydelse: I ett af mina förra bref nämde jag om uppsatsen i Edinburgh Review rörande pärskapets närvarande belågenbet. Då denna artikel tros vara förfastad af Lordkanslern sjelf, så torde några utdrag derur icke blifva ovälkomna. Förmögenhetens aftagande — heter det — inom pärsfamiljerne kan icke förekommas, och måste med hvarje dag blifva ellt större. Deras förhållanden inom samhället tillåta dem icke att genom flit och ansträngning förkofra sin förmögenhet, och på detta sätt måste således hvarje kommande generation minska de medel, hvilka de nu besitta. De ekonomiska reformerne i staten måste göra arfvet af titlarne till en börda för de yngre barnen. Den tid är förbi, då en fader kunde testamentera ät sin yngre son en årlig inkomst, med vilkor att den skulle upphöra så snart den äldre brodren förskaffat honom ett indrägtigt embete med motsvarande inkomster eller ock en pensiop, De yngre sönerne i de adliga familjerne hafva för närvarande klena utsigter, Kyrkan, der de plägade göra sin bästa skörd, står på punkten att reformeras. Krigstjensten i ermeen och flettan är ärofull; men för dem som biifvit uppfostrade i yppighet, äro lönerne utan privatförmögenhet icke tillräcklige. Diplomatien alstrar vana vid prakt och vällefnad, och låter slutligen det olyckliga offret försmäkta med en ringa, pension om han annvars varit nog lycklig att erhålla någon. — Advokat-ståndet är visserligen öppet för alla; men huru ringa är ej antalet af aJelsmän, som svingat sig upp såsom jurister ! — Hvad som i synverhet kan invändas mot utnämniovgen af Pärer på lifstid — menar författaren — är fruktan att hvarje minister efter behag skulle kunna skaffa sig en pluralitet i öfverhuset, och på detta sätt oinskränkt beherrska detsamma. Deremot söker han bevisa, att all kraft hädanefter. måste ligga i Underhuset, på hvilketadeln i det hela