Aftonbladet – 21 november 1834, sida 2

OQO a te a NE a Ben RR sens beklagliga frånfälle uppdragit ett slags paralell emellan Axel Rosen och Axel Oxenstjerna, hvari det visserl:gen är sannolikt att Redaktörens saknad uppriktigt uttryckte sig, ehuru utan all måtta. Förmeodligen vållade emedlertid denna omständighet, att åtskilliga personer uti Handelstidningens artikel, eburu affattad i allmänna ordalag, funno en syftning till emädliga allusioner på den aflidne, (deras verklighet eller icke lemnas derhän); och ett stort oväsen uppstod häraf. Ena öfverenskommelse uppgjordes emellan några embetsmän och bandlande på stället, att få Handelstidningens redaktör utvoterad ur stadens tvenne klubbar, hvai— est han är Ledamot. Uti den ena, mindre klukben misslyckades dock saken på det viset, att det med två tredjedelars pluralitet beslöts, att någon sådan motion af den föreburna anledningen icke kunde upptagas. Uti den andra, större klubben, ingafs vid nästa allmänna sammanträde en skrift, undertecknad af 7 Ledamöter, yrkand: Redaktörens utvotering, med anledsing af en i Ilandelstidningen N:o 128 införd artikel, som väckt allmän indignation och missnöje. En del af sällskapet skall likväl bafva fästat uppmärksamheten på det obestämda i denna anklagelse, och uppfordrat de anklagande till närmare förklarivg, af hvilka delar i artikeln indignationen egentligen blifvit väckt, och orsaken dertill. En af subskribenterne framträdde då och yttrade, att beskrifningen på alla de negativa egenskaperna så påtagligen varit riktad mot Länets aflidnexälskade Höfdings personlighet, att all närmare förklaring vore öfverflödig. Detta yttrande lärer likväl hafva åstadkom mit ett helt annat intryck än det som åsyftades. En del af sällskapet ansåg nemligen Talaren, genom den tillämpning han nu gjort af allmänna uttryck på den aflidne, hafva tagit sak på bak, och dymedelst sjelf hafva begått den skymf han velat finna i artikeln, som omöjligen kunde vara smädlig mol någon viss person, då ingen deri blifvit nämnd. Med anledning häraf väcktes nu å denna sida motion, att omröstning om de 7 Subskribenternes uteslatande ur sällskapet, skulle företagas på samma gång med den enahanda motionsn beträffande NRedaktören af Handelstidaingen. Också bletvo ala deras namn uppslagna på svarta taflan, och de båda motioserne skulle hvila till näsiderpåtöljande sammankomst. Denna oväntade drekonfityr för anklagarne, hvilka troligen hade rätnat på allmäönt medhåll för sin framstållning, och nu till belöning för deras tjenstaktiga nit så plötsligt fingo sanna ordspråket: Den som gräfver en grop för en annan, han faller sjelf deruti , skall hafva väckt en verklig bestörtning; och för att ru förekomma den icke omöjliga händelsen, att den skandal de ämnat åt Redaktören, kunde åierfalla på dem sjelfva, lärer det starkt arbetas derpå, att vinna ett tillräckligt antal röster, för att få hela inrättniogen upplöst. Vi hade visserligen icke omnämt denna händelse, hvarom vi haft tillfälle att jemföra flera särskilta underrättelser från Göteborg, så framt den hade passerat i ett mindre sällskap; men då den s. k. Baccelors club är en inrättning, i bvilken nästan hvarje Göteborgsbo, som tillhör den bildade umgängeskretsen både ibland borgerskapet och tjens!emännen på stället, är ledamot, och den misslyckade tillställningen dessutom var tydligt beräknad på att tillfoga Redaktören en offentlig skymf, måste saken väcka en allmänn are uppmörksamhet. Vi känna icke tillräcklig alla antecedenia, för att kunna afgöra, huruvida allusionerne i artikeln varit både påtagliga, och orättvisa. Det är, älven vid motsatt händelse lätt att förklara, det blotta möjhgheten af en tillämpning här kunde smärta den aflidnes vänner , särdeles så nyss efter det han fallit ett offer för bemödanden, för. hvilka han förvärfvat sig rätt till erkänsla irom det samhälle han tillhörde; men det ligger någonting fördömligt och nära rog afskyvårdt uti försöket, att under förhoppning om urdersiöd af ett till:äckligt antal medhbjelpare vilja förvandla den enskilda bavmen till ett offentligt brävmärkande, medelst en ostrecism, bvars förhatlighet redan från den älsta forntid blifvit rykibar. Det finnes icke någon enskild ovilja, som icke rå samma sätt genom partianrdsn kunde förvandlas tll förföljelse. Vi undra derföre icke att pluraliteten på eit så eklatant sält tillröttavisat försiket och vi äro öfvertygade , ait de mera ansedda ibland de