Aftonbladet – 17 november 1834, sida 3

cen Ioreslallci Sen om iordens Aoenurgsar, al ännu fara krivcg land:t i chäs, tikasom Cal XI. FIGAROS BRÖLLOP. Ridån går upp. Herr Runoiger stiger fram, och komplimeaterar publiker. Det är fullt hus. Hr Ronviger tyckes tala vårt språk ratt obehindredt. Tyskheteo i sjelfva o-ganen, hur man svsljer, sväljes dock icke ner så latt, som en sked snömos Mau bör genast hvad ovativa He BR. tillhör. Detta bidrager väl icke att öka det fördelaktiga ntrycket at hans talanger men ar någonting som icke kan hbjedlpas genors annat au milsnda läng vapa och outrättligt bemwödande, och i ifall någon deraf skulle ficna sig prevenerad mot Hr BR. to:ce de flesse väl i alla andra afseevden his hocom fiopa ullväckliga rekommendationer för ea förs: Oning. Ar B. är bäde såsom sånga v och skåd spelare vai känd af alimänheien redun förut, och det ar 1 egenskap båda delarove gemensamt hav egentligen måste bedömas. Man ser ej -äilan hos oss de spelande stiga fram med blickes fastad u, på! 1adetna, liksom merande: om jag nu gör ann sök bra, si får jag val ändå eu liteo hendkl:ppn og? och sålunda sjunga opp sina tekier, liksom eo heml:xa för tmagistero; så att skäde banan ej skilje, fran konsertsaien. Hisigenom framsta sångpartisina, alldeI-s isolerade fren sjelfva skadespele. Detta förekommer o:s ungefar som om san 1 en hvimlarde bal salong, för att vilja Öka tilligheten, afsen utstsllde pågra marmorgrupp:r I davusavde puskyt; men stall förestaila sig alt de göre Sina pirutiter bland det Öfiiga berrskapet; tron gör ce! um de vertligen skulle röra på benen, så vore det val äsdå ett underverk. Det arideremot en lust och glädj: att se Hr B. hura hen frön början till slu: ieiver, rö rer sig och hafser sin varelse i sjelfva roliem. Han koppar. gör skalmwtycken, skrattar, ja tilv och med nästan talar midt i sina arier. Han bekhanvalar sm sång med säkerhet och bekymmerslöshet, och tyekes hsarken fråga elter åskadare eller Oorkes:er, utan att derför sakva applädisss manvger trån de förras sida, eller alltför nyckful!lt tyrannisesa den sednare. Man skulie kanske kuisna anmärka, att hans rörelser med beren äro nog hastiga och sprattlaude, men för mycken liflighet är ext fel som man tyvärr sälian har det nöjer att få anmärka. Hr Ronevigers åtgörande oberskvedi hade Kongl. Teatern i alla fali för qväl.en en af sina beaux jou:s ech denna lyckträff bör tör Hr R. hafsa varit ett godt förebud. Mamsell Widerberg var för aftonen ovanligt vid röst. M. Widerberg vid röst är äcnu alltid samma intagande sktådesprierska. Det är ännu samma näktergals toner, det ar en röst med både hjerta och tanke. M. Widerberg har alldrig brytt sig om att låta de drillande togla:ne under hiwmelen komma på skam, icke ens att härma dem; men hvarken foglarnes elter Ttalienskornes driler och tiriliriti, kunva ensamt åstadkomma den poesi, som ligger i några enkla tover af en ren, flärdiri röst med värma och själ. Fru Enbom var denna dagen alls icke vid röst, men orsaken larer varit, att hon var opasslig. Marosell M. Ficker hade här mer än en gång tillfalle visa, att bon äfven kan sjunga med sanging och oskuld. Man har också allmänneligen en viss försyn att göra något till eller ifrån vid Mozart; musik. Mozart förblommerade icke gerna sina stora tankar. Han talade reot språk. Att parafrasera detta med de ou så vanliga musikaliska talesasten åa mille fleurs vore en Osanning, sum skuile skira i örat. Dita slags utläggniug, detta febuserimardr i sången, etter man ru inte ken låta bli det, två il Maestro, om hvilken ofta nog, samti Lans avdas män, om nyvilia merendels det gamla goda kärespråket I Kronpiinsens Abe bok galler: Litasom till öfver flöd ett fåfängt Zeta vankar, så har mas godt om ord, men ofta bri t på tankar, ciler med a: dra ord, att de koka soppa på en spik detta må de bafva om elt syn astraff, om annars ev säng-o st någonsin kunde fa: må alt u0g omständligt iuveekla ett motiv å la Bossm, för alt det icicke skulle af de bullr.ude mäsirarne sjelfva blitva ensedt som en beömvärd ytterligare utveckling af en ofulländad meuing. fll Fi sin pagerult ar en figur att måla af. Har mans sett någonting luf tigare, Mera fantastisk och intagande an den bla småkeketta kavajjeren i sin blåa mantel och befjädrade barett? jo; i mössan! — Men när den mjell