Aftonbladet – 17 november 1834, sida 2

da konspiran:ernas, SKNIK, de 34 DOIL EFPeHUCT al en fiendtlig Riddarhus-opposition.? Sålunda tyder mean allt till sin fördel och skjuter all skuld för sina motgångar på en ond politisk princip, likasom theologerne skrifva all synd på djefvulens räkning. Hvarat kommer denna ohyggliga ton i debatter: Partier finnas i ardra lagbundna samhällen; de debaltera varmt och ifiigt; men sällan ser man en -å grof ton i ordstriderna. Har kommer det sig då, alt just i Sverige derna giofhet är en u:märkande egenskap bos all politisk debatt? Kanske kommer man ssopingen närmast, om man säger: orsaken är, att här icke fiovas partier. Med ett politiskt pa: !i menas egentligen en skola, et system i politiken; men sådana hafva här föga visat sig; om de ock finnas. Hvad wvi hunvlls sett, är knappast en början till utbildningen af partier. Oppositionen består hufvudsakligen i ett spridt mo stård mot spridda förslag eller åtgärder; och de exentligen framträdande motståndarne mot wenpva opposition hafva miodre utvecklat ett system, en politisk trosbekännelse, än ett alltid och ellestädes rärvarande försvar för regeringens fordringar och gernisgar. Falangen öer icke sf den art, att den skulle vira fä: dig, likasom de så kallade Exclusives eller Cons: rvatives a Evglard, ati uppgö:a en epporcition, i fall styrebken frånginge sina gama åsigter. Den Sen ke bof-fe langen skulle alltid följa med hofset; Hr v. Har mansdorff t.ex. skulle säkerligen stå qvar som rädgifvare, äfven om styrelsen ginge in på reformer och meia tidsenlga åsigter. Han synes väl egentligev hänga vid elt system (han kanske mer än någon anna:); men det är fara värdt, att han lemsade det å sido. För all Aunua sälunda dagtioga med sin trosbesännelse är det som man framsälit såsom första tros-artikeln inom detta pati (i fall det får kallas pmti), alt en rådgifvare icke ar ansvar g för åtgärder, utan bott för sia reservation. Mao skiljer mellan sitt scholsystem och dit regerings-system, till hvilset man höfser. Detta understår sig dock aldrig i andra länder äfven den strängaste royalist. Dar försvarar man Konungsligheten, här din re geravnde, quand mäeme. ner sådana förbällanden är den ofördragsama to: en flörkiarlig. Man vet med sig, hvad inan sjelf är färdig att göra eller lida; och derföre anser man allt anfall s:som ett anfall mot sig sjelf, ej mot sitt system. Minerva antager äfsen denna ton, men det är blott för att bortblanda korten; h.nne interesserar det föga, hvilka som i Sverige äro, hxad man i Eovgland kallar ns eller Outs; men hon förmir likval icke att, genom lämpanrde efter vissa tänkeoch talesätt, söka sig en gynsam publik, I öfrigt torde hon vara en stor skälm. Hvarföre hona vill låta påskina, att hon tror, det hvar och en, som handlar eller yttrar sig, nödvändigt går en annans arender,? det må hon sjelf förklara; och om icke förklaringen kommer snart (och ov. b. blifver nöjaktig), är allmänheten fardig att göra den sjelf. Minerva bar tagit sitt namn med mycket skäl från den Gudinna, hvilken de gamle tillade mycket hufvud, men intet hjerta. Hennes motståndare daremot syvas vara drifne af envthusiasm, hvaraf hon icke känner sig generad; hon har vuxit ifrån dylika barnsjukdomar. Fordom var icke hennes royalism så krass, som den nu på de sista tiderna begynt biifva. Hon lider skenbarligen af ett ondt, hvaraf hon fordem icke hade någon kännivg, eller Insändare. 1 så måtto har hon verkligen blifvit interessantare. Hennes spetsiga och bjertlöst qvicka framställningar å la Gentz, Blackwood, Genoude och Pilat blifva slutligen enformiga och tröttande; och hen har således icke annat kunnat än vinna genom e hälsosam blandning med visa höga och bögtrafvande insändare, dem den läsande allmänheten genast känner på den glimravde fraseologi, som i tid och otid omsrålar deras stil Eyckliat det land, som får fröjda sig åt rikligt höga frasmakere, vare sig på grundspråk, eller i öfversattning! En af dessa ljus har för Minerva tillverkat en höcst rörande och bedröflig kria om Aftorbladets yartiskhet, hvarmed menas obenagenvhet alt införa allt, hvad man behagar insända. Denna klagan har man fört, alt sedan en liberal t:dning funnits, men en oskaligaie klagan gfres tj. Man vill, al! er tidning skall vara ett repertorsum, ett öpp t skräphus, dit hvar en fir vräka in allt, äfven det mot tidningens syftning mest stridarvde! Genom vissa hh a oo pe a Fr 1 NE TT TT nn 0 TT TT TT AA KKR KA RT TTT