Aftonbladet – 15 november 1834, sida 1

NET TK raÅa pg ET TORG Fer FÖRT 5900 TT INFON ER I KSV 4 TVIGA RE MN a NS Preste-Ståndets plenum den 9 Okt. e. m. REPRESENTATIONSFRÅGAN. (Slut från N:o 259.) Domprosten LIDMAN förkla:ade, att han ej är stationär, ej konservarör, j exa af mouvemenstet, eller rättare, att han tillhörde dem ala. Stationär var han till försvar emot allt ensidiz: och falskt, som under det förföriska skenet af nyttyreille göra sig gållande så i den politiska, som intellektuella och moraliska verldeu: konse vctör at allt ädelt och godt, vi framför de fleste nationer fitt i ett rikt arf af våra stora förfäder: en af monvementet, för att om medborgare och menniska, såvidt på mig beror, ej förtje .a et rättvisa tadlet att hafva gått tillbaka i stallet för fr2måt. För Talaren var Samhället en Iefvande organism, ej ett atomiskt konglowserat, på en g.nz något reelt och ideelt, omfattande hela tiden, de: jörflutna, närvarande och tillkommande. Samhällets reclla sida är: det närvarande med alla dess behaf, dess nöjen och försa elser, dess rastlösa verksamhet, dess oftast medvetslösa, ald:ig ändamåls ösa strider: dess ideella: det förflutna och tillkommande med alla stora minnen och sköna förbogypuingar. Bida lika oundgängliga och integrerande delar af det heta, representeras de i verkligheten i de fyre Stånden, som också funvits och finnas 1 ella äldre och nyare Samhällsinrittniogar, de må för öfrigt varit konsiitutionerade huru som helst och hvar som helst. Kunde eti det fullkomligas:e samhälle realiseras i tiden, då vore mensklighetens stora problem löst, jo: den en enda republik och nationea ett enda folk; och då först blifva de fra valen verkligen rättvisa. Men nu åter är republik ett oting och de fria valen de orättvisaste af alla, helst de. stora mängden alltid saknar förstånd och vilja, så att styra, som att representera; och det korrektif man velat sätta här emot penningen , på en gång det mest materiella och det mest vexlande, väl måste anses som det lägsta af al:a menskliga intressen. Ur den syopunkt Talaren betraktade Staten, utgöra Bondeoch Borgare-Stånden dess reella, Preste-Ståndet och Adeln dess ideella sida: ej såsom skulle något särskilt Stånd kunna eller böra ensamt representera någon särskild del af det i sjelfva verket odelbara hela. Då Talaren gillade Utskottetts Betänkande i principen , kunde han åter på intet sätt medgifva behofvet och fördelarne af de förändringar det gjort för att gå tidens såkaliade fordringar till mötes och inrymma de inom fädernes!andet orepiesevterade säte och stemma i Riks-Stånden, Hvilia äro de i Sverge orepresenterade: Possessionater, icke Bönder; Manufakturister och Fabriksidkare på landet; Civile och Militäre Embetsmäin,; Skol-Staten, men äro ej alla dessa intressen redan representerade? Eller skola vi hylla den låga egoismen, som, misstroende andra, emedan den sjelf ej förtjenar förtreende, vill en förändrad :epresentation blott för att der få inträda och göra sina individuella intressem gällande. i Hvad klagan öfver Representationen angår, så rvörer den individerne? Är ej allt hvad kunskaper, erfareuhet, vilja och krat Natiosen äger, der koncentrerade? Hafva de som endast böra och kunna repres ntera dragit sig undan? Eller hafva de blifvit tillbakaträngde af den inrig:rande medelmåtan, eller den hycklarde egoismen, eller den sg!ortaliga dumhbeten? Då ligger det orda för djupt, för alt kunna, äfvea genom den mest ingripande Representationsreform, afhjelpas. Ligger felet åter blott i formen, är det lätt at:t afbj-lpa, In ör val orinCinen äfven i första Ståndat fo oc oh