Aftonbladet – 12 november 1834, sida 3

VID ÖFVERSTE-LÖJTNANTEN M. M. CLAES JOS. BREITHOLTZS GRAF. Hvem älskade Dig ej, hvem tryckte Dig ej händen? Den gamla Svenska jord — hon tog Dig till sitt bröst. Tegneår. Uti fjerran skilda bygder, Kända genom t:ofast mod Och af forntids rena dygder, Obemärkt en yngling stod. Lefva för sin hembygds heder Ville Han, och för dess väl, Trädde så i krigarns leder, Eden svors af manlig själ. Krigets åska vägen tecknar Med förödelse och blod. Svärdsegg härjar, kämpe bleknar, Dör och räddar — blott sitt mod. Äfven Du den lager skurit, Som var heta tårar värd. Auras son! det land, dig burit, Fick ej frias af Ditt svärd! Natten flyr för ljusets strimma I Hans nya fosterland. Der kanoners blixtrar glimma, Står Han på Germaniens strand. Än en gång den Svenska skaran Frejdad blir på samma fält, Der — med lika mod i faran — Gustaf högt sin ära ställt. Möttes sedan vid Oliven Tvenne fordom skilda folk, Och af trogen kärlek drifven Blef Han forsknisgarnas tolk. Forskningen ej högre stiger, An dit su lIlet leder den. Det på ljusets höjder viger Menniskan vid himmel!cu. Fästad var vid kransad tinning Krigets liksom fridens löna. Mcna Hans lefnads högsta vinning Blef en blåögd engel stön. Trefnad bodde i Hans hydda, Väårdad der af kärlekev Och från dagar, redan flydda, Dröjde glada minnen än. Kunde sången återgifva, Saknade, Din ljusa bild! Hur .Du visste giädjen lifva , Hur Du var från flärden skild! Huru känslan för det rätta Var bos Pig så djup, så sann! Hur från Dig det glada, lätta Skämtet väg till hjertat fann! Han är borta. Vänskap gråter Fosterlandets trogne Son. Jord! tag i ditt sköte åter Ack! ditt alltför korta lan. Afskedsstund! Du gaf åt sorgen Sist en härlig minnesskrift: Fursten ifrån kungaborgen Dröjde vid den Adles grift. Dock, hvi tårar sig vårt öga? Lifvets träd sin krona bär I det klara, himlahöga, Och dess frukter samlas — der. Himlaburne , sälle anden, Hvilken här vår saknad far, I de ljusa stjernelanden Först sin högsta bildning når. —-1—-g—m.