Aftonbladet – 8 november 1834, sida 3

tionsandan äfven i denua riktning kan utratta. UPPSTIGANDE PA POPOCATEPETL. Förste Sekreteraren vid Fransyska beskickningen i Mexico, fr Gros, Preussiske Generalkonsuln von Geroit och en Enagelsk artist, Luciano Lopez, hafva förliden vår lyckligen uppnått spetsen af Popocatepet!. Dalen Mexico, säger Hr Gros i ett bref, som beskr:fver denna färd -— har ett ytterst pittoreskt läge, och begränsas i sydost af en bergskedja, från bvilken tvänne vulkaner uppresa sig, som bära de Mexikanska namnen Iztaciuhatl och Popoc stepetl. Deras spetsar äro betäckia med evig snö och höja sig 16 å 18,000 fot öfver hafsytan. Popocatepetl är till formen fullkomligt en kagla, liknar Etna. och står vid randen af Andernes stora högland. På ena sidan sträcka sig tallskogar ända ned i dalen, och der de sluta vidtaga fält med sid, mais och andra Europeiska vexter, som trifvas i denna höjd; men på andra sidan går skogen ännu längre ned, och slutar med planteringar ef sockerrör, cactus och bela den vyppiga vegetationen under Söderns bimmel, så att en resande, som nedstiger från spetsen på denna sidan, inom kort tid skulle kunna finna alla de växter, som förekomma från Nordpolen ända till eqvatorn. Denaa sida af berget är utsatt för varma vindar; derföre smälter snön der på spetsen, och lavan och porfyren ligga blottade i dagen, då deremot på andra sidan snö och is betäcka berget ända ned till tallskogarne. Det försök Hr Gros gjorde förlidet år att bestiga spetsen, misslyckades i anseende till en våldsam storm; men i år !yckades det förenämde resande, ett d. 29 April kl. half 3 e. m. uppresa en fana på högsta punkien af Mexikanska Anderne. D. 28, kl. 7, börjades tåget, hvarvid de resande åtföljdes af en betjent och 3:ne infödde Mexikanare. Kk 3 — berättar Hr Gros? — voro vi vid gränsen för vegetationen. Vi hade genomvandrat de herrligaste skogar af ek, tall och lärkträd. De liknade skogarne på de Europeiske Alperne, blott med den skillnad, att skogarne här voro uppfyllda med otaliga svärmar af gröna papegojor med röda hufvud (Guacamajas); äfvenledes finner man ett slags små lejon, samt jaguarer, vargar, hjortar, rådjur och vilda kattor. Furen blir allt mindre, ju högre man uppstiger; då den upphört träffar man på strödda buskar med svarta bär, liknande vinbärsbuskar, och till slut gul mossa kring de mörka basaltoch lavastenarne. Detta är sista spåret af vegetation. På denna höjd andas man redan tungt, och en viss dysterhet intager sinnet, som dock icke är utam en angenäm känsla. Vid slutet af skogen börjar en omätlig sträcka fin violett sand, i hvilken block af röd porfyr ligga spridde. Högsta spetsen är betäckt med snö, hvilken glänser desto mera, som himsaelen, mot hvilken man ser den, synes svartblå. Här, vid slutet af skogen, togo vi vårt nattqvarter. — D. 29 om morgonen kl. 3 bröto vi åter upp. Vi hade klädt oss varmt, och buro gröna glasögon. Kl. g9 voro vi på Pico del Fraile, högsta punkten som vi förlidet år uppnådde. Här lemnade oss våra Mexicanska följeslagare, och vi måsie nu sjelfva bära våra instrumenter då vi skulle klättra uppför b anterne, hvilket var förenadt med stora svårigheter. Hvad vi hade att bära föreföll oss ytterst tungt. I snöregionen gick det lättare för oss att uppstiga; men luften var der så tunn, att man måste ropa ganska högt för a t höras at hvarandra, på 20 stegs afstånd; jag var icke i stånd att hvissla, och en annan af sallskapet kunde blott med möda framtvinga vägra toner på ett litet valdthorn. Kl. 2, 37 minuter voro vi på spetsen. Kratern är nästan en civkelformig öppning, och synes vara ungefär en mil i omkrets. Vi fanno der ren svafvel i måärpd, älven uppsteg hvit rök ur gapet. Vi hörde från det isre af kratern då och då starkt långvarigt buller som måhända förorsakades af nedstörtande kiippblock. Himmeln öfver oss var svartblå, och horisonten ganska hög; vi kände ess matta; jag hade stark hufvudvärk och tryckning vid tinningaras; min puls slog 145 slag i minutens; ot a fe ee a