af ed inbillad reguta di tri mellaänstatsmakterna. (N:o 838) Det närvårandes karakter ligger alldra tydligast uttryckt i det härskri, som upphäfves af dem , hvilka å dess vägnar och i dess namn göra anfallet på det förflutna : detta härskri lyder — Reformer ! : Refor mernas behof har likväl blott bevisats med det skälet, att det maste reformeras. Hela reformväsendet äv intet arnat än en utländsk imitation. Det första felsteg , som betecknar detta härmningssystens införa de var, att i Riksdagförhkandlingarna betragta Statsrådets Ledamöter såsom Ministrar, at sufta en oppositton för att debsittera med dem vå Riddarhuset och sålunda åstadkomna cen fiiction emellan kraf er och viljor, som man på god tro förest:llde sig våra hela väsendet af allt kovstiiutiovelt statsskick. . Statsrådets Ledamöter och Konungens öfrige Rådgifvare borde hi fva u: dandragit sig att förestalla Ministrar ch blott deitagiti förhendlinga: ne som Riksdagsiwän. ?De oppositiohselementer, som samlade sig inom ofrelse Ståndes? (hvaribland Minerva påstår, att det nva eller Brukspatronernas, hade inte! angelägnare än att låta höra af sig) vttrade sjelfve en dragningskraft uppå hvad der Jikte efter popularitet, anseende och stigande, — Ec. Sakerna hafva decföre tagit den rigtoinz de togo. (N:o 39) och denua obehindrade rvigiming har uppvått det mål, som den tll en början hade föresatt sig, man bar ådagalagt sig känna sin rättig het att bevilja, ehuruväl man denna gång hade sinanorsaker, att ecentiigen utöf.arätticheten att afslå. N3 95 g6.) I Representat onsfrågan visade Adel.s plaralitet, att den begripit sin bestämmeise. Mo gången som eljest plågar utveckla själ krafter der några fionas, 2jorde rörelsepartict icke fintigare eller rikare på utvigar, än det var i medgårgen. Det hade ingenting annat att föreslå sina mednållare, än peiitioner , och att anlita Konunzamakten. Hvilka bafva väl för kocvusgamakten följderna varit af de koncessioner den hittills gjort ? — — Sådana äro, ibland en mängd andra, de föremål som Minerva haft en stor möda ospard a:t hedra med sitt tunga ogillande. Och hvilka äro de? Ja! Frihetsnitet, som är hvarje tänkande medborgares utmärkelse så länge det ej går till öfverdrift, hv Iket d-n sansade allmänheten lär medge här ej var:t falet: Riksdagens afslag till ökade statsanslag, som nationen så allmänt visar sig gillaz den politik ; som ej föredrager närväga interessen, de tre statsmåkternas? inbördes cberoende af allt godtycke och deras samband medelst l-garnez reformen, söm är revolutiontrnas valdigaste fiende; ministeransvarigheten och ministerverksamheten , som äro vilkor för de Europeiska konstitutionella rmonarkiernas Jagenliga säkerhet och industriella framgång ; den naturliga känsla, som drifver medborgaren att önska offentligt bifall, (Minervas popularite!,) aänseende och aktning hos medborgare; din förändring af nationalrepresentationen , hvars behof inses af de fleste täckande vänrer af fosterlandet, och på ett negativt sätt bevisas af alla Riksdagars längd; det lagliga medlet devtill, petitionerra , som ar ett motgilt emotcoalla såldsamma åtgärder; och slutligen de koncessioner , som Konungen gjort åt nationens billiga fordringar, lagligt yrkade af hennes ombud. — Desse äro de föremål, som dev Objudne och för pluraliteten af Svenska allmänheten motbjudande Gästen Svenska Minerva sedan flere år tillbaka försöker att bespotta, då hon ej kan vederlägra deras vigt inför en nation, som dock länge deri funnit och säkert alltid skall i deras utveckling återfinna åtskilliga bland sina mest älskade, dyrbaraste sympaier. Ken man då ei på coda skäl fr ga: hvad vill Hon? Vil! bon beldre revolution ån reform, heldre missnöje än belåtenhet; heldre våld än lugn och säkerhet? Och är det icke nödvändigt, att i handelse denna fråga ej öppet och ärligt besvaras, åtminstone visa herne hvad hon lätt borde kunna inse om hon sjelft sökte besvara den enkla frågan: -hvad kan jag? Att förmå nationen att med likgiltighet låta bortpladdra sådane begrepp, som heit och hållit införfifva! sig med dess behof, dess seder och önskningar, matite väl Svenska Minersas redaktör icke kunna inbilla sig tillbör dess krafter. Han kan omöj