Aftonbladet – 18 oktober 1834, sida 2

a NV OT äger att ensamt styra riket (den allmänt omtuggade frasen ur regeringsformen)? Äro de nog barn att tro, det en minister eller hela ministeren (the cabinet) har en oberoende makt och kanv, mer än ministeren i Sverge, (vätt efter grundlag och sundt förnuft förklarad,) tvinga Konuogea att följa dess (ministerns) vilja? Hafva de någonsin betänkt, eller ens underrättat sig om hvad Engelska lagarne säga i den frågan? Blackstone, som erkännes (eller å!minstene nyss erkändes) för Englands störste lagtolkare, säger uttryckligen: The supreme executive power of these Kingdooms is vested by our laws in a single person, the King or queex etc., hvarefter iagtolkaren fortgår at: förklara, på hvad sätt, i hvad ordning och efter hvilka, för invånarnes säkerhet, fastställda vilkor den kungliga makten utöfvas. Ser man på grundlagarne i ai dra länder, der man anser mivisterstyrelse äga rum, så finner man fullkomligt lika lydande stadganden. Hvar är då det olika förhållandet med Sverge? Ett svallafobestämda ord skall blifva svaret, det väntar jag. Man skall tala om ministerstyreisen före 1772, utan att besinna (eller kanske veta), att en fstörre motsats mot verklig ministerstyrelse aldrig furniis, emedan då ingen konungamakt fans; det var ej Konungen, som utnämnde eller afsa:te dena styrande personalen, och han kunde siledes intet inflytande hafva på regeringsärenderna. Han var en skugga, för att förvilla det enfaldiga folkets ögon. Konungen i England har deremot en obegränsad (af allt aonat än allmänna tärkesättet obegränsad) makt att afoch tillsätta sina regeringsorganer eller så kallade Ministrar. Vill han hafva en åtgärd vidtagen, så hindrar honom ingentiag att vidtaga den; men det kan visst hända hocom, att han fir sök sig om efter en kontrasignant (såsom vi, efter våra begrepp, kalla det); men det säkra är, att ingen minis er har makt att hindra åtgärden, så vida jag icke vill räkna för makt det moraliska band, som en erkänd, och i konflikten med sepresentationen pröfvad talent genom sica föreställningar kan utöfva. Ögonbliekliga ivfall och kapriser kunna väl ieke lätt uppfyllas, då man måste söka bifall af en eller flera mogna och om sitt historiska anseende (om icke om sitt hufvud — t, ex. Stafford, Buckingham m. fl) rädda statsmän, för att uppfylla infallet; men något tving för Konungen ait följa deras tanka finnes ej, då han äger afskeda der motsträfvige, och upphöja en medgörligare och behagligare gunstling till hans plats. En annan fråga är, huru rådligt detta kan vara för H M. sjelf; men ; den frågan hörericke hit. Man har äfven pladdrat om en aristokrati, som skulle få makt genom ministerstyrelsen. Förhållandet lärer dock vara, att bördens aristokrati skulle tvingas att så småningom draga sig från de angenäma bakhållen bakom tronen och sängomhängen, i fall en verklig ministerstyrelse infördes, ty deana innebär ansvarighet, då deremot den kära oansvarigheten med reservationer är beqväm och särdeles passande för en född förtjenst. Nödvändigheten att omgifva sig med det dugligaste (ej blott det välbornaste), 1iket äger, skall de;emot framdraga en annan sorts aristokrati, snillets och duglighetens; och denna kan vara så god som någon annan, alldenstund det nu är så illa ställdt, alt en stat aldrig kan, vara utan all aristokrati, d. v. s. att icke alla kunna vara lika. Med samma förvirring i begrepp och samma älskvärda obekantskap med ämnet fortgår debatten alltigenom, utan allsköns afbrott från ens eppositiopens sida. På deona, liksom på den ardra synes man varit lika bekant med hvad ministerstyrelse vill säga, och huru mycket deraf finnes i Sverge, eller rättare i dess grundlagar. Man synes ej hafva anat att ansverig rådgifvarspersonsl will söga ministöre, och tvertorm. Man synes icke eus hafva insett, att den enda verkliga skillnaden mellan Sverge och andra konstitutionella monarkier är den, att då i Sverge hvarje småsak skall underskrifvas af Konungen, jemte en minister, behöver på andra ställen ministern ensam underrätta vederbörande, I att så eller så befaller Konungen. Iena expeditionsform torde således hela skillnaden ligga, om men noga besinnar sig; och verklig skillzgad kan sannerligen ej finnas, så vida vi icke vilja påstå, att Sverge icke är en konstitutionel monarki, hvilket med andra ord vill säga n monarki der monarken har ansvariga rådgifvare. Protokollen och reservationerne äro en utvext, hvilken aildeles svär mot begreppet och som, om de funnes i Englands lagar, I. länovesedan skulle. såsom oförenliga med syste