HM MI ÖÖM Red har icke ansett sig böra vägra en plats åt nedanstående uppsats, åsyftande att bereda en anpan öfvertygelse om det till Rikets Ständer nyligen aflemnade Kungliga förslaget om äcdring i 5 Kap. 1 S Missgerningsbalken, än den, som blifvit uttalad på Riddarhuset af alla de Ledamöter, som der yttrade sig vid remissen. Vi kunna deck, enligt det förbehåll, som gjordes vid artikens intagande, icke undgå att yttra vår enskilta tarka, att argumentalionen i denna uppsats är ganska sjuk och svag, och att det väl torde behöfvas att bedja för den i kyrkorna, likasom för andra patienter, för att bereda den någon framgång i allmänna tänkesät:et. Ämnet hag reden så fullständigt blifvit afbandladt under debatter på Riddarhuset, som förut ståttatt läsa i detta blad, att det föga erfordras dertill! lägga någontirg mera, och vi hafve således endast fogat noter vid ett par ställen, hvilka synts Red, icke kunna passera utan all anmärkning. De anmärkningar, hvarmed talare inom nationalrepresentationen och författare af tidningsariiklar b:mött Kongl. Majsts proposition om ändring af 5 Kap. I S missgerningsbalken, visa huruledes man, för att nå sitt mål, goåst förbise en del af hvad i frågan passerat, och på haltande förutsättningar leua sig till oviktiga slutsatser, samt, hvad som dock lärer varit något påktostande, helt och hållet frånträda principer, dem man förr ytirat, så väl i detta ämne, som i fråge om tillvägabringande af lagförändringar i allmänhet. Man synes hafva förbisett ait då, enligt det: förslag till proposition, hvaröfver Högsta Domstolen biifvit hörd, 2 Sef nämde kap. ansetts böra upphäfvas på den enda anförda grund, att Riks-Rådsembeliet ru mera icke existerade och ärerörige tillvitelser i och för detta erabete följaktligen ej kunde emot någon göras; bafva Högsta Domstolen; alia ledamöter, med undartag af en, (Hr Grefve Hård) icke gjort någon anmärkning emot denna åsigt, men trott, att ett sålunda motiveradt upphäfvande ej borde ske annorlunda, än i sammanhang med ärdring af de flera Sf i lagen, der rikets råd omnämnas, och hvilka lagrum ej kunde, liia med det ifiågavarande, helt enkelt upphäfvas, enär andra stadganden korde sältas i deras ställe; Att häraf bör kunna slutas, det högsta Domstolen, lika med Kongl. Maj:t ansett berörde 2:dra S hafva de facto till all krafi och verkan förfallit; ) Ait Högsta Domstolen, hvilken det, enligt 37 4 regeringsformen tillkommer att yttra sig öfver lagförslag, som Konungen vill förelägga Riksens Ständer, eller dermed Riksenms Ständer till Konungen inkomma, men icke äger att sjelf uppgöra lagförslag, ej bordt föreslå den omarbetning af en del lagrum, hvilken, efter Högsta Demstolens ofvan anförde omdöme, borde vidtagas sarstidigt med upphäfvandet af 2 f i 5 kap. Missgernings-balken. os i Med förbiseende häraf har det blifvit möjligt att anmärka disproportionen emellan den föreslagna be traffningen för lasteligt tal emot Konungen och den svårare, som man bibehållit för Stats-Rådets och Högsta Domstolens betryggandes; ty uti ifvern att klandra och prisa märker man ej, att det endast är den prisade domstols ledamoten, som yttrat, att denna svårare bestraffning verkligen qvarstod och borde bibehållas. Vidare har man, förbiseenge eller missförstående olikheterne emellan de brott, hvarå 18 kap. 3 4 Missgernings-balken och 30 kap. 20 I Rattegångs-balkten utsätta straff, cch det, hvarom 5 kap. I S Missgernings-balken handlar, gjort jemförelse der jemförlighet icke finnes. — Sistnämde legrum bestraffar; endast ord och det allenast för det att de äro lastelige: 18 kap. 8 Y Missgerningsbalken deremot utsätter det svårare straffet för handling: för hugg och slag å domare eller annan Konungensi Embetsman i Embetsärender. För smädelse emot dem stadgas endast böter och afbönp, samt derjemte ärans förlust, i händelse smädelsen å heder och ära går. Uti 30 Kap. 20 5 Rättezångsbalken är ansvar bestämdt för en emot Öfverdomstol riktad beskyllning af svåraste art, den angifvaren sökt, men ej kunnat bevisa, och deris från han icke, efier erhållen varning, velat afstå. Det för denna förbryteise stadgade ansvar är dessutom icke, såsora man påstått, svårare, ulan tvertom lindrigare, än det i Propositionen föreslagna, eftersom, vid jemförelse af denna 4 med 5 Kap. 5 f Straffbalien, det förra komme att stanna vid 23 dagars fängelse vid vatten och bröd, för hvar och en ej förut till sin heder lederad person, och straff Pr oo 8 dam kunde åläogac den hvilken rer