Aftonbladet – 17 oktober 1834, sida 2

yrkade SAICUCS cc) en i1ad0 JIRAGUT CLilUURIL vie VN vilkorlig ansvaiighet hos hvarje Depirtements-Chef, som hädanefter icke blott hade rätt att expediera, utan ock borde vaka öfver verkställigheten af Regeringens beslut. En Talare hade rätt naivt yttrat, att man derigenom skuile framkalla småkonsungar. Just derföre att Talarev önskade att småkonungar bakom tronen icke måtte regera, nisn de inför Nationen synliga Rådgifva ne vara de mest inflytelseägande, ville han äfven hafva de senare ansvarige. Man hade förespeglat återkomsten af frihetstiden, då man blott bade en Konuncg till namnet. Micnet af dessa tider vore för färskt ait vi behöfle frukta deras återkomst. Men lika lifligt Tala:en önskade, att Represeotationen aldrig måtte vanhedras såsom under dessa tid:r, lika lifligt önskade han, att man kunde framkalla deras krafi och duglighet hos Embetsmånren. Talaren, had: med ledsnad hört exa af Konuogens Rådgilvare säga, det han ej visste hvad sam vore Rikets sannskyldiga nylta. Talaren ansåg deremot deita uttryck vara ett bland de lyckligast valda i vår grundlag. Hvad betälfar det befarade tära ombytet af Rådgifvare, så trodde Talareno att erfarenheten ej just gaf anledning prisa, att sådana ombyten varit så sillsynta. Man hade åberopat Englands exempel. Talaren önskad-, att vi kunde gå lika långt fram på förbättringens bane. Han yrkade proposition på Hr Dalmans förslag. Hr Dalman var till största delen företo smen af Hr Stuart: Han anhöll likväl för egen del få försäkra Friherre Boye, att hans meniag visserligen icke vore att införa en Regering af Hervarne. Han ville blott i Lag bestämdt uttrycka en Rådgifvarts naturliga pligt att icke längre lemna sitt biträde åt en Koaung, som handlade emot Rikets sannskylga nytta. Talaren frågade ånyo, om det vore obilligt att den perion, som gecom silt namns kontrasisserande förvandlat ett Konungens enskilia beslat till en Regerings-handling, jemväl för den senare blefve ansvarig. Sådant vore icke mer obilligt, än att der, som undertecknat en borgensskrit för en annan, vore pligtig att betala, ehuru han icke erhållit ett öre af de lå stagnaa penningarne. Ett så förtroligt förhållande syntes väl böra äga rum emellan en Konung och hans Rådgifvare, som emellan gäldenärea och löftesmarnen. Grundsatsen i det konstitutionella samhället voe, att Majestätets hel!gd skall skyddas af ansvariga Rådgifvare. Friherre Cederström hade talst om den nationella giundsatsen, från hvilken 1809 års Lagstiftare utgått, men det Yore Friberren väl bekant, att då Friherren, underdebatten om StatsRådets decharge, yrkat tillämpning af dessa grundsatser, så höjde sig ingen röst, för att biträda Friherrens mening. Den ansvarighet, som, enligt Friherrens förmenande, skulle kunna, enligt 107 R. F., utkräfvas af folkopinionen genom ett slags ostracism, vore således blott en drömbild. WVi behöfde likväl något mer , vi behöfde, att Folket skall kunna af någon fordra ansvarighet för hvad af Regeringen företages; endast derhän ledde förslaget. Mitte hedern tillkomma Konungen för det goda som sker, men må vanhedern för det onda drabba dem, som fenom sina åtgärder befordrat det. Det hade blifvit sagdt, att Nationen icke önskade någon annan ansvarighet än Kovungens inför häfderna. Talaren föreställde sig cj, att den Ledamot som yttrat detta (Friherre Cederström) glömt anledningarna Mill den statshvälfning, deri han sjelf tagit en verksam del. Dess häfder visade, huru vådligt det vore, att hafva en Konung med oansvarige Rädgifvare, och att ansvaret då slutligea träffade Majestätet sjelf, på ett sätt, det sskert ingen ansåge vara önskvärdt att se förvyad:. Talaren trodde således, alt man borde försiansa sig met möjligbeten af ex sådan olycka. Historien visade, att det alltid vore mer elier mindre vådligt, att åt en mars cmdöme tch foraliska ; känsla öfver lemna rättigheten att syra ett helt folk. Vi stifiade icke lagar för det värvarande ögouvblicket, och inom tingens ordning låge jemväl ombyte af individer på tronen. Den ena dagen borgade icke för den andra, och en Konung, som 1 dag vore klok, kunde i morgon vara motsatsen. Man måste således äga någon i lag stadgad garanti mot hans nycker. Grefve Horn: De som bestridt Hr Dalmars och Grefvers åsigter hade påstått, att vår nuvarande statsförfaltning insebär vida större ansvarighet, än i något annat land. Man hade åberopat Grundlagen och visat på 45. som berättigade, att inför se OO aan IA AR 2 1