ru iuiKd Val HB dfadlcES-Nall som nagon annan, CAC får döma om ew Tryckfribetsbrott begånget på Norr, eller att Kämners-Ritt icke får döma en Adelsman, om brottet är urbota. Juryinrättningen är således i alla afseenden både laga och domstol, hvilket senare man deremot icke kan säga om Indragninzsmakten — ja dennes tillvaro är icke ens det förra, 1 anseende till sättet , hvarpå den infördes Jag vill icke länare trötta Hederv, Ståndet med granskning af Utskottets inledning och gvunder; jag vill gå till hufvud ti: Utskottets förslag om Juryinsättniogens afskaffanse. Deriill fordras, att jag, så godt jag förmår, söker göra mg reda för den fråzsan: Hvarföre infördes Jury i Tryckfrihectsmål? Deita tycker jog -mig hunoa förklara på följande enkla sätt: en tl; domareiallet uppfostrad och praktiserad man är skicklig och kanske ensam skicklig, att afgöra huruvida Per är skyldig Pål, om Per stulit från Pål, om Per skall ärfva Påloch till hvad belopp . . ., med ett ord: alla materiella, hbandgripliga fråsor. Men en annan sorts rättegångar finnas, deri icke det mateiieila, påtagliga ingår, utan som måste sfgöras, Mindre efter en död Bokstaf och rättskunskap, än efter värtskänsla, der, med ett ord, icke mitt jordiska goda, utan det andliga är i fråga, d. v. s. min heder och goda namo. Till domsre häröfver terde näppeligen någon vara så otjenig som den rontinerade och inpräglade juristen, och jag sår så långt: det sr rätt, ty han bör vara såsom en machin , otillgänglig för allt hvad känsla beter, itrinstone i utöfningen af sitt kall. Dertill kommer ett annat skäl, sem ligger i vårt b-efordringssystem i domarevägenr. Jag påstår, ait de upphöjda sjä!ar äro högst få, på hvilka hopp, fruktan, näriogsomsorg o. d. kunna vara utan ali inverkan. Då man vu bosinnar, atti de flesta och vådligaste tryckfrihetsmål är styrelsemakten ena par!en; så är det icke underligt, om en samveisgrann domare sjelf önskar: gånge denma kaiken ifrån mig! För att komma: till pågon betydande och i ekonomiskt afseende hjelplig plats inom domarekorpsen, måste man kanske ire, fyra, ferm gånger visa sig såsom sökande hos regeringen och bero af personlig bebaglighet elier storfolks rekom mendationer; och detta onda ökas dagligen af de föga verkliga, men kittlande upphöjelserna inom titlarnes och stjernornas verld. Utan att vilja förolämpa någon, har jag framställt denna min åsigt. Jag vet, att i Sverge fiones en aktningsvärd domarekorps — kanske så aktningsvård som i Bögot land; men menniskonaturen är densamma öfver allt, och vårt hefordringsväsende är synnerligen egnadt att sätta den i frestelse. Det är till och med obsrmhertigt alt drifva frestelsen långt. Detta miste dock blifva bändelsen, om en så organiserad och så befo:drad domarekorps skall. dagligen nödgas att skilja emellan en vågon gång kitslig publicitet och em någon gång allt för ömiålig styrelse. Äfven med den öfvertygelse, att skriftställaren verkligen är brottslig, skall domaren hkväl tveka ait döma honom, emedan det kan se ut,som han gjorde det för att söka gunst. Om han är af en motsait öfvertygelse måste han välja emellan sin pligt och uppoffring af alla utsigier för framtiden. Detta svåra val, eller som vi kalla det, krvipa, finnes egentligen blott i frågor om opin:onsyttiingar. En misstänksam och snarsticken styrelse förlåter icke frikännandet af ett bitande omdörse eller en bitter sansving, då den deremot läst förlåter en finavciel motgång. I staten skall fiaras en slutmakt, en sista instans, i hvars beslut ingen leglig ändring gifves, Denra slutmakt är delad i te grenar. Alla tre eller endera af dem kuona möjligen göra misstag, ja påtaglig orält. Den enda kraft nationen då kan sätta emot dem, ligger 1 den fria yttringen af omdömen, hvilken slutligen gör sig gällande. Hämma den, och allt slutar i elände och upplösning. Alltför länge kan det icke gå, förr än nationen tager sig rätt, !och reveluioner äro ohyggliga. Om de bögsta kovstituerade makterne icke äro allt för blinda eller hårdnackade, lyssna de slutligen til! allmänna iösten, men de och staten äro förlorade, om der.sa röst kufvas. Derföre är det ett oundgingligt behof, att en yttranderätt finnes, som icke i rågon måtto beror af styrelse, domaremakt eller nationalförsamling. För att vinvafdetta ärdaimål faen man sig böra