Aftonbladet – 6 oktober 1834, sida 3

ANNAN RARE vi icke underlåta att i korthet vidröra; nemligen att det kända faktum att invånarne på ett ställe, som koleran ännu ej hemsökt, allmänt tro på dess smittsamhet, men deremot, sedan den inkommit, blifva förde på andra tankar och vilja upphäfva alla spärrningsanstalter, skulle härleda sig endast från den önskan att icke några hinder för den fria rörelsen må uppkomma, sedan man sjelf ej mera deraf skyddas från ett större ondt. Det är onekligt , att med öfvertygelsen om kolerans smittsamhet genom vidröring förhåller sig alldeles så, som här ofvan är nämdt; men vi taga oss friheten göra Förf. till de artiklar, som handlat om detta ämne, uppmärksam derpå, hvilken hård tillvitelse ligger uti det påståendet, att icke en inre öfvertygelse utan yltre egennyttiga motiver skulle vara orsaken till en förändring i tänkesätten, icke blott hos en eller annan individ, utan hos pluraliteten af en stor folkmängd. Besynnerligt är det i sanning, att icke snarare härleda detta förhållande ifrån tusentals bevis, som erfarenheten, på de ställen koleran hemsökt, gifvit vid handen, att den icke är smitlosam, genom vidrörande, likasom det å andra sidan visat sig I att de strängaste karantänsanstalter uwder loppet af flera år icke alltid så kunna bandhafvas, att ju smittan på många sådana ställen inkommit, under det att andra ställen, utan karantän, kunnat förblifva befriade ). Och hvarföre skulle icke opinionerna, på de ställen, der koleran redan varit och sjukdomens natur är känd, vara jemngod med opinionerne på de ställen, der invånarne ännu ej sett, och således mindre känna sjukdomens beskaffenhet? Vi tro deföre ingalunda, att ju sparveingar ofta kunna vara verksamma, eller att det kan betagas en kilte, att ståvga sina hus för att undaå smittan; reen detemot anse vi, att ingealing beräti uppehålla resande på indra dem att beer aa Oo oto hofglhbrin tigar en orts bero! Ss de allmänna farvägsrne 0 . . 4 j 1 Lo Pra At silva sig till de orter, hvarest de kunna natlva atvälfärd beror. Ibland de talrika bevien på, huru lång! ce resällniag om smittsamheten ) pa vi för öfrigt icke und: fullkomlig: ken ställas ibr na fökuasom 2 kan stråcaa SS! att medd kogårdar: as ravigning 1 e en ull Justitio-Kanslers-Embete gif ;Oskrift, som det förekommer, och ar OM baksfat. Ea Kommisstons Bacdiax e, och för tillfället öd : : AX Nao ha förordaad iarantänsuppsyningsanan i Warberg, tar M i r a i Mr Aa sa nemliacen hos deita embete andragit, hwrusoo ch fat med tobak bifvit landvägen fån Göteborg, un5 Ek der kolerans svåraste period derstädes, afskickad? under adre s till acdlanderae Romnel och Strömberg i Warberg. Eno så vådlig arilkel m likväl med yttersta försigtighet handiafvas. Det kunde såleiedes icke insläppas i staden, utan iolades noder rak, vi känna icke om det var i karantän, 17 mil derifrån, hvärest en husarkorvs då var posierad, När denna hade afmarscherat, forslades tobaksfatet den 13 Sept. vilare, och ankom till den bevakning som af stadens invånare hölls på norra vägen om staden. Hr Konmissions-Lipdtmätaren i samråa med annan person beslöt då, som det i skriften he) : bn 8 be ter, att tobaksfatet, såsom kommande från så högst smittad ort, icke fiage genom bommen inkomma Peller vidare åt staden föras, så framt icke skriftlig tjillåtelse förevistes, undertecknad ej allenast af Borgmästaren såsom ordförande i Sundhetsnämden, utan jemväl af tvänne dess öfrige ledamöter, nemligen Doktorn, som på sin ed kunde intygs, att ingen smitta vore att befara, och Presten, som samvelsgrant borde inse följderaa af en allmän farhåga.? Ty värr blefvo dock hvarken Doktor eller Prest rådfrågade. Stadeas Borgmästare fann det vara nog, att sammankalla alla karantänsuppsyniogsmännen pi Rådhuset till öfverläggning, och med deras Råds råde fatta beslut i ämnet. Härvid funno trerve j mte Er Borgmästaren en försigtig medelväg deruti, att tobaksfatet kunde få införas genom den bom, som ett stycke utanför staden var ställd öfver vägen, och inläggas — icke i staden utaa i en af de utarför densemma befintliga tjir bodar. De tvänne öfriga, bland hvilka klaganden befann sig, ansågo deremor elt sådant granrskap högst vådligt. De påstodo derföre, a:t tobaksfatet borde antingen återfors!as eller förstöras, och då de stadnade i minorij teten, nedlade de emot beslutet en formiig skriftlia bb SES SIE SERA SE Sn