Aftonbladet – 6 oktober 1834, sida 3

1 gjordt, att den spända uppmärksamhet och intresse, som redan sjeifva denna saks beskaffenhet framkallat, ännu mer stola ökas af de personliga egenskaperna hos en man, som icke blott hafi nog beslutsamhet att lemna sitt ultimatum argående den erbjudna nådeförvandiingen i dödsstraffet, samma aag han mottog Högsta Domstolens Utslag, utan derjemte ett så ovanligt sinoneslugn, att hans fantasi emellanåt öfverlemnat sig åt bögre estetiska produktioner, alldeles såsom om ingenting sf vigtigare inflytelse för honom sjelf undertiden hade passerat. — Att döma om den tragedi, som vi nu omnämt för Läsaren, ser det verkligen ut, som om den belägenhet, hvail Förfatiaren befunnii sig, ävnu ökat i stället att minska spännkraften af hans sjelsförmögenheter, och förmågan att uppfatta och behandla det höga och sköna ämne han valt tillsiltt föremål, Vi tycka ej alt yita, det mänga ställen deri kunna räknas till det lyckligaste ibland de alster, som flatit ur hans verksamma penna. Det är också med särdeles nöje vi begagna hans tillstånd, att genom meddelande ur det oss till genomläsning lemnade manusiripter, af dit par utdrag, sätta Läsaren i tilifälle att vitsorda detta om löme!: Erigone. Ser du ej något, Benno? B:nno. Icke än. Mitt gamla öga stivrar ut åt hafvet; Men allt är der i nattens famn begrafyct, Erigone. ser du då ej morgonen, I nallens Som står vid österns po tar längesen Och strör sin purpur i dess lätta skyar? Benno. Ren stampar väl otåligt Helios spann, Men än det dröjer länge, förr än han Dess tyglar tar och dagens färd förnyar. frigonr. Ack ! han vid Thetis sköte dröjer gvar. Så är det, ja! — De glade, starke Gudar Som magtens gyllne didadem beskrudar, Hvad är för dem det stoft, som jearden bar, Prometheyvs ätt som: deras hat betungar? Om qval och längtan här oss sönderslet, Det stör ej dem i deras salighet. De vilja endast, dessa verldens kungar, Och deras vilja är verkställighet; Dem molnet bär och åskan för dem ljungar. De önska, och naturen dem förstår, Och berget rörs och vinden stilla står. Den älskande, den ömma Gud vill bida Än några stunder vid sin makes sida; Och han på fästet biuder nattens fart Och bjuder timmarne att icke skvida. Tredj: scenen förestaller ena monolog af den landsflyktige Demosthenes, som utkommer ur sin boning, och 1 följande ord uttrycker saknaden efter sitt foserland: Demosthenes (kommer ur huset). Du lemnat din kristallbädd, reilda sol! Ännu en gång din strålkrans jorden sluter Och du föryngradt lif kring henne gjuter Från ljusets vagga, från din kungastol! Dig alla väsen helsa; fria, glada : De sig i dina gyllne blickar bada! Blott jag dig möter med förnyad sorg, Ty hvarje morgon du mig visar åter Det fosterland, hvars saknad jag begråter: I purpurglans der ser jag Pallas borg Stolt, tronande i hennes stad, sig höja, Och skymningen drar bort sin gråa slöja Från hjeltestoder, boningar och torg, Der tvenne murars jettepar bevakar Pireus, slutet i Poseidons hägn, Och från hvars sköte handelns trollstaf skakar Kring staden ymnighetens gyllne regn. Hvad har jag, o Athen, emot dig brutit, : Att den dig älskat högst, du har förskjutit? Du otacksamma! tror du att min själ En tanka eller känsla kunde nära, Hvars frö jag icke sädde för ditt väl, Hvars frukt jag cj bestämde till din ära! Behöfs jag då ej mer? Bär nu din mark Så mycken kraft och dygd, är du så stark Så vis, så rik, alt du har söner öfver Och liknöjdt kan förskjuta män som mig? Men härda, om du icke mig behöfver, Vet du då ej hur jag behöfver dig? : CUl ao 2 fe oh