Aftonbladet – 3 oktober 1834, sida 2

mina äfvensom Hr Weerns raissonnementer, hvilka lindrigast sagdt, skola vara omedborgliga och förvillande samt åsyfta att föröka allmänhetens obelåtenhet med sin egen ställning, med svårt samhällsskick och med vår styrelse, tager Hr Gereralen en kor! öfversigt af min iafseende på tillstyrkt anslag för Karhkborgs, Karlskronas och Stockholms fästningsverk och förskansningar afgifne reservation, hvilken Hr Generalen, med hemställan huruvida Ridd. och Adels, i händelse af bifall till Utsk:s ofvannåämda betänkande, skall med lugn och glädje återse och omfamna sina söner, hvilkas väl och ve det gäller, yttrar sitt fördmande af den snikenhet, som alltid väger guldet mot fosterland, frihet och ära, Min i fråga om en ailmän högre bevillning gjorda erinran, att kronoutskyiderne, äfven i rikets bäst lottade provinser, ofta måste antingen utpantas eller efterskänkas, anser väl Hr Generalen sannfördig, men förmenar det sålunda bHu anmärkta förhållande vara en föijl af lättja, oordentlighet och fylleri, sarot ännu mer af den industriösa uppfinningen att genom chimerika afhandlingar sälja all sin egendom för att derigenom hindra så väl Kronar, som enskilie fordringsägare från sin rät!; framställande slutligen Ur Generalen, efter att hafva uppmanat Utetottet, att ej så lättsivnigt cch godtyckligt som skett, pröfva behofvet af anslag för anskaffning af vapen, till besvarande den frågar, om iete den trygghet och förtröstan hvarje Svensk man kan sätfa till sitt mod, då han vet att dugliga vapen finnas i beredskap att tillgripa när så påfordras, är en piodukt, som kan jemföras med jernstänger, plåtar, grytor ece. Jag vili afhålla mig från all närmare granskning af Br Generalens ofvannämde i utdrag meddelade anförande, hvars syftning att kasta skugga på mina afsger och högst ofördelaktigt stämpla mina yttranden såsom representant, ingaluidas skall förroå mig, att på ett måhända öfverflödigt försvar, för hvilket mina handlingar ellena må tala, onyttigt förspilla ord, ärnu mindre att, enligt Hr Generalers lemnade föresyn, ingå i bedömmande af Hr Generialens motiver. B:eklaga måste jag, att då Hr Gereralen velat fösta Ridderskapet och Adelvs uppmärksamhet på mina yttranden, Hr Generalen endast ytligt vidrörde dem, i stället för att ingå i en detaljerad pröfniog af desamma. I senare falle: hade måhända Hr Generalen funnit skäl ått fälla en för mig mindre missgynnande dom. Andra hafva vitsordat att mina yttranden varit i högsta måtto moderata, och Hr Generalen her sjelf icke ogillat det sätt, på hvilket jag utvecklat dem. Då det således icke är mot formen för mira framställningar, utan mot deruti innefattade satser, som Hr Generalen riktat sitt med så ovanlig strärghet utförda klander, måste jag antaga, att det efter Hr Generalens åsigter är ett brott, att jag, i den fråga som är föremål för ofvannämda betärkande, tillåtit mig både att raisonnera och att utveckla en egen mening. Jag borde följaktligen efter Hr Generalens förmenande, hafva utan någon slags invänning, jakande besvarat samma propositioner, som jag nu tagit mig friheten att på anförda skäl bestrida. Om det konstitutionella samhällsskickets fordringar kunna af Hr Generalen sålunda förstås, så är dock numera ådagalagdt att den beqvämlighet, som genom ett dyhkt sätt att bebandla Riksdagsämnen ostridigt uppkommer, icke inom Riddarhuset allmänt gillas. Till bevis derpå, beder jag att få åberopa hvad en Riddarhusets talare nyligen anfört om föregående riksdagars Stats-Utskott, hvars ofrälse medlemmar, utan att med Utskoitsärendernes utarbetande biträda Högloflige Ridderskapet och Adeln, i stället skola hafva gjort Utskottets-sessionen till sin hvilotid och till frikostiga middagsmåltiders tacksamma åminneise. Man finner häraf att den passivitg, som möjligen kunnat tillvinna mig Hr Generalens bifall, skulle bafra blifvit en säker anledning till fördömelse från en annan sida af Riddarhuset. Måhbända skall detta förbållarde, då andra omständigheter intet förmå, beveka Hr Gereralen att härefter låta min fria öfvertygelse ostraffed få uttala sig, åtminstone så lärge som vid begagnandet af min yttranderätt, hof-amhetens gränsor icke öfverskridas. Föröfrigt bekänner jag, hvad snikenheten beträffar, samma opinion som Hr Generalen prononcerat. Jag skiljer mig blott deruti, att jag tillämpar satsen i omvändt förhållande, till hvad Hr Generalen framställt. Fäderneslandets frihet cch ära kunna efter min föreställning, icke befästas på den af Hr Generalen anvisade väg, men skola deremot : ofelbart befordras i samma mohn som dess styvrel