Aftonbladet – 30 september 1834, sida 1

ve Toreaos plan till statssbuldens reducerande, upplästes den 11 dennes i Prokuradorernz:s session, och sammanfattar resultatet af kommissionens öf-erläggningar i 5 artiklar. Den 7:sta föreslår, att alla under namn af Cortez-lån, åren 1822 och 1823, i främmar de länder kontraherade skuider måtte erkännas såsom statsskuld. 2:dra Art. ålägger finansministern, att till Cortez inkomma med ett förslag till liqvidation af dessa lån. 3-dje Ä4rt. innefattar den förklaring, att nationen icze känner de lån, som under namn af Kongl. lånet hos Guebhard, Spansk perpetuell ränta, 3 procents och uppskjuten skuld, blifvit upptagaa från 1923 till närvarande tid. 4 de Art. undantager från verkan af beslutet i den föregående, de 60 millioner rialer, som Stor-Breitannien har att fordra i skadce:sättninagar, och en summa af 12 millioner, som Spanien är skyldigt Förenta Staterna i Nord-Amerika under samma titel Site Art. stadgar att den skuld, Spanien iklädde siz till Frankrite genom trakta:en af den 30 Dec. 1823 (i och för expeditionen på Heliza alliansens vägnar, till despotismens återställande) suspenderas, tilldess Cortez bunait undersöka förhållandet med densamma. Emelleriid fortfares såsom hittills med räntebetialning och aortissemont af denna skuld. Förenimde beslut hade blifvit fattade inom kommissionen med en 1rösts pluralt-t. Minoriteten, bestående af 4 ledamöter, hade deremot opinerat för: erkännande af alla sedan 1823 gjorda lån såsom statsskuld, och att de resterande räniorue på Cartezlinen skulle, uader loppet afåren 1835 till 1944, slås till kapitalet. Derjemte föreslogs Guehbhardtska linets förvandlande till perpetuolrän!a. Do ua mivoritetens försiag hade Jikaled:s blifvit Kammaren understäldt. Hvad beslut detsamma kom att fatta kunde ännu icke med:någon visshet förutses, Diskussionerne öfver den bekanta petitionen (se N:o 221) fortsattes hos Prokuradorerne d. g och it. Endast med ett par mindre våsendtliga modifikationer hade densamtsa blifvi: af Kammaren antagen. Man hade anmärkt, att både Toreno och Martinez de la Rosa, under de sista sessionerne, betydligen gifvit efter i derzs motstånd mot petitiozers särski!ta artiklar, och trodde i anledning ceraf att de ämnade försöka bibebålla sina portföljer, gerom ett vär mande till majoritetens i Kommaren åsigter. Allmänna tänkesättet, både i Madrid cch i de fleste af de betydligare Spanska städerre , yttrade sig högt för de grundsatser, som bl fvit uttalade i petitionen, och hwilka Prokuradorerne numera sanktionerat såsom uttryck af Kammarens tänkesärt, Ialla samqväm i Madrid, både högre och lägre, hördes lifliga yttringar af ovilja öfver den förmätenhet, med kvilken ett par statsmän upphäft sig till förmyndare för Spanska folket, och tilltrodde sig kunna undanhålla för detsamma åtnjutandet af politisk frihet, under den utnötta pretexten, hämtad från historiska skolans kompendier, att nationen ännu icke vore mogen för en bättre saker:es ordning. All anledning var så!edes till den förhoppning, att Spanska justemilicu snart spelat ut sin rol. Sedan petitionen eller den så kallade Declara-sion de Derechos (förklaring af sambhällsrättigheterne) blifvit antagen hos Prokuradorerne, skulle densamma afgå till den andra Kammaren, der den utan tvifvel komme att möta starkt motstånd. Men såvida Prokuradorerne (hvad man icke hade anledning sätta i fråga) voro ståndaktiga cch fasta i sin föresats att bereda Spaniens regeneration, så hade de i allmänna tänkesättet, och den dem förbehsllna rättigheten att votera budgeten, så mäktiga bundsförvandter för framgången af det system de omfattat, att man knappast mera kan draga densamma i tvifvelsmål. Från Neapel berättas, att Don Miguel skrifvit till flere Eogelste sjöofficerare, hvilka uppehålia s:g der, och velat värfva dera för en expedition mot Porivgal, till hvilken förberedelser skola göras i Hollard. Ingen enda af dem hade dock ivssna till hans anbud. j Bief från Lissabon beskrifva Don Pedros helsa såsom ännu ganska vacklance, och yttra mycken farhåga för bans Hf. Hen säges hafva råkat ut för mindre skickliga läkare, hvars kurer försämrat hans sillstånd. Ombyte hade dock vu skett, och man afaktade hvad föliden deraf kunde blilva.