I rer af vigt, likväl blifvit instälda; och genom smittans fria fart, skall sjukdomen ovillkorligt en mångdubblad tid gästa hos oss. Våra Represeatanter vid Riksdagen synas ej vara så njugga, då de stora anslagsfrågorna för krigsmaktens behof äro i fråga, chu:u man ej synes hafva något fiendtligt anfall att befara; måtte de vara lika frikostiga då en ännu värre landsplåga hotar våra fredliga hem, och ej förvilla sig af skenel. Insändaren vill ej tvinga någon att ingå på sina åsigter, icke heller, likt insändaren från Eskilstuna, uti Aftonbladet N:o 210 med plumpa ohöfviska uttryck bemöta dem, som 1 en så grannlaga sak som denna, äro af annan tanka. — Lika litet hade man trott, att Aftonbladet, hvars opartiskhet man aldrig betvitlat, skulle efter smittans utbrott ihufvudstaden, så hastigt öfvergå från spärrningsystemet till det såkallade fria, och insändaren vågar försäkra, att denna omvändelse ingalunda ökar bladets kredit i landsorterna, hvilket efter allt utsecude bliv förhållandet med Skånska Korrespondenten, ehuru mycket man försökt förlöjliga dess utgifvare, så fiunes nu ej något blad hvilket med den begärlighet, ja, med sannen!ustasm läses mera, insändaren som senom denna uppsats tror sig hafva framställt den rådande opinionen inom sin landsort, vågar försåkra, att de representanter, som röstat för spärrningsan stalternas upphörande, ej handlat försigtigt och efter sina hemmavarande kommitenters önskan — partiandan och egennyltan ej inbegripna; men torde insändaren få i korihet framställa en helt anuan opinionsyttring eller önskan inom sin ort; vemligen att Redaktionen ville genom sitt allmänt spridda blad uppmana hvarje Redaktion af landsortstidningarne alt öppna en subskription till understöd för den till döden dömde Kapten Lindebergs familj, med det vilkor, att ingen fick dertill gilva större summa än högst 12 sk. Banko. Många bäckar små blir en stor å, säger ctt gammalt ordspråk, och man hyser det säkraste hopp att den olyckliga familjen skall häraf åtminstone från fattigdomens följder räddas. Tössbo Härad af Dalsland den 16 September 1834. J. N. S. Ansändt från Skaraborgs Län ) Då man öfycrallt predikar frimodighet och lugni den fara som härjar och hotar vårt land; får man hänvisa dem, som vilja förvissa sig om den basis, hvarpå detta kan grunda fig, hit till Skaraborgs Län, Ifrån vårt olyckliga grannskap, Elfsborgs Län, der opinioven varit, och ännu är rådande: att alla sådana hinder, som läggas emot kolerasmittaus kringspridande, äro fruktlösa, ja! till och racd omenskliga och lagstridiga, för hvilken princip de dyrt fått pligtla; har sjukdomen inkommit på flera ställen inom vårt län; men på de flesta ställen blifvit i tid motad och gqvarhållen vid gränsen, Blott på ctt ställe kom den, till vår olycka, under de första dagarna, den visade sig i VWenershorg, fem milin uti Jänct, införd af en possessionat, Sviander, på Helleberg i Skarstads församling, hvilken, efter att ha passerat natten i Wenersborg, hemkom och dog inom dygnet. Det ena hastiga dödsfallet på det andra skedde sedan i huset. Vederhörande Prov.-Läkare, Assessor Fant, infann sig på stället, förklarade sjukdomen för kolera, och rådde till cn varsam och författuingsenlig behandling så väl med döde som sjuke, hvilket icke hörsammades; utan, på Göteborgska visct, ansågs dödsorsaken för blodslag. Härigenom fick smittan, innan länets ovänligt verksamme Höfdinge hann komma till stället, obehindradt sprida sig till alla, på längre och kortare afstånd från nämde ställe, angränsande byar, hvilka måst bestå Härjaren öfver etthundrade cffer i döde, och ännu flera sjuka, hvaraf minsta delen torde kunna af staten påräknas Genom landshöfdingens driftiga och kloka anstalter, lyckades det honom, att så ingränsa farsoten på dessa ställen, att den cj på fem veckors tid kunnat bana sig väg derutur. Uti Jungs socken, som, med hela sin gräns i vester, stöter intill Skarstads församling, har helsan varit hela tiden och äro ännu fullkomligen ostörd. Smittan har ej en gång framträngt till Skarstads kyrkoby, belägen blott en half fjerdingsväg från Bya by, som hela tiden varit hemsökt af härjningen. Till Lugns socken infördes den af en snickare, som gjort likkistor på Hellcherg, hvarigenom hon fick vidkännas 10 dödsfall, och något flera sjuka; men smittan har iej fålt öfvergå till någon af kringliggande folkrikare byar i Levenes församling. Till Ufvereds by, som gränsar till Hellebergs ägor, infördes smittan genast, och har gjort den för det mesta öde. Genom vaksamma anstalter utehöll Hjerpås en hel månad smittan ifrån sig För 8 dagar sedan hände den olyckan, att dess klockare, som på ctt särdeles oförsagdt : ch nitiskt sält biträdt vid sjukvården i Ufvered, praktiserade sig sjuk hem och dog, till stor saknad för församlingen, och derigeinkom smittan i Hjerpås by, der den nu svårast grasserar. Till Skara Hospitals gård kom smittan, som det förmodas, med köpmansvaror, der upplagde, och har der varit förödande; men genom vaksamma anstalter har den blifvit utehållen ifrån Staden, oaktadt afståndet blott är några hundrade steg, En bokhållare fråx Stockholm, som uppehöll! sig någon tid i Lidköping, för att handla spanmål, hade det cturderiet, alt resa till VWecnersborg i samma ärende; vid återresan derifrån, fick han cj nattqvarter. innan han kom till Mcilby, der han trugade sig in. Följden var, alt gästgifverskan, som cm morgonen uppbäddade sängen, deri han legat, dog efter 6 timmar. Äfven detta fick namn af blodslag. Sundhetsnämdens föreskrift för begrafningen åtlyddes cj, hvaraf hände, alt en hustru, som svept henne dog följande dagen; den, som gjorde likistan, några dagar derefter; cch alla som bevistade begrafningen nersjuknade och större delen ha med lifvet fatt betala kalaset. Gräns blef genast satt för farsoten, som den hittils icke öfverskridit. Denna möjlighet, och snart sagdt, lätthet att instänga smittan, gör, all lugn cch frimodighet går jemt i bredd med fårädelsen. De tt enas hvalanat tam AlsvAÄAl ou. po eRMasees