Aftonbladet – 24 september 1834, sida 1

6. Lagen ar hka för alla Spantiorer. Den skyddar, belönar och straffar, utan anseende till personen. 7. Hvarje Spanior äger lika rättighet till eiviloch militärtjenster, utan annan skillaad än den, som uppkommer af olika dus3lighet och förtjenst. På samma sätt skall bvar och en deltaga i de utgifter , som statsbestyret erfordrar. 8. Alla Spaniorer äro förbundna att erlägga de skatter, som af Cortez fritt bev ljas, i förhållande till hvars och ens förmögenhet, 9 Äganderätten är helig, och eg ndomskonfiskation afskaffad. Do ock kan egendom tagas i mät 1:0 i och för böter lagligen ådömda, och då domstolarne dömt den förbruten, samt 2:0 då staten behöfver den för föremål! af allmän nytta, men med villkor, att ett skadestånd förut bestämmes, genom värdering och uppskattning. 10. De allmänna autoziteter eller embetsmän, som våldföra den personliga friheten eller säkerheten och äganderätten, begå ett brott, och äro ansvarige derför inför lagen. ri. Ministrarne äro ansvarige för förbrytelser mot grundlagarne, för bro:t af förräderi och försnillning, för våldförande af personiig frihet, eller personlig :säkerhet och ägande rätt. 12. Borgarmilisen skall organiseras öfver hela landet, enligt de föreskrifter och stadganden, som Cortez kunna besluta och a: taga. (Petitioren är undertecksad af följande Procuradorer? Antonio Gonzales, grefve de las Navas, Fermin Cabalero, Teleforo de Trucba y Cosio , Cano Manuel y Chåcon, Joaquim Maria Lopez, Garcia de Atocha, Visedo, Villanueva, Miguel Chacon, Fernazdez Blanco, Marcos Marvon, Llanos, Garcia Carrasco.) I Kammarens session d. 1 dennes förekom denna petition till öfverläggning. Alla gallerierne, och äfven diplomatiska korpseus tribun, voro fulla af åhörare. Allmänna uppmärksamheten var på det lifligaste spänd på denna debatt, af hvars utgång berodde burnvida Spanien redan nu skulle inträda i fullt åtBjutande af konstitutionell frihet, eller till en början nödgas åtnöja sig med de magra koncessionerne i det såkallade Estatuto real, och den tolkning deraf, som de nu vid rodret sittande personer kunde finna för sig beqväm. —Sedan petitionen blifvit uppläst, öppnades den allmänna diskussionen af Hv Trueba y Losio, en af Kammarens sekreterare. Han utgick från den grundsatsen, att landets välfärd berodde derpå, attregeringen ofördröjligen ställdes på en noga begränsad basis, och att folkets frihet betryggades genom antagandet af de fundamentalgrundsatser, hvilkas sanktionerande andra länders erfarenhet visat vara oundgänrglig för nationernes lycka och lugn. Visserligen hade ministrarne besvurit fram otaliga svårigheter, då det vid diskussionen rörande svaret på trontalet var fråga om tryckfriheten, införandet af jury, tryggandet af den personliga friheten, o. s. v. Men talaren såg i denna ministrarnes motsträfvighet endast ett skäl mera, att ofördröjligen genomdrifva beviljandet af de institutioner, utan hvilkas tillvaro den utlofvade friheten icke var annat än ett tomt ord. Regeringen hade i början endast ansett det Kongl. statutet som en utgångspunkt för de institutioner, som skulle beviljas; nu deremot ansåg den sig hafva, genom utfärdandet af detta statut, gjort allt — och ville att rationen skulle låta sig dermed nöja. Men talaren påstod, att man i det Kongl. statutet endast borde se första steget till en bättre tingens ordning4till den frihet, som så oändligen ofta synts färdig att tillfalla nationen, men alltid åter försvunnit, och i hvars besittning folket nu på ett varaktigt sätt ville se sig tryggadt. Äfven han hade med erkänsla mottagit koneessionerne i det Kongl. statatet; dock mera för hvad detsamma lofvade för framtidtn, än hvad det sjelf beviljade; men dessa löften voro inga lagar, och det var just bestämda lagar rörande alla de i petitionen förekommande ämnen, som vero af nöden, såvida Spanska friheten skulle hvila på säkrare garantier än regeringens blotta godtyeke. Utan öppet erkännande af dessa stora grundsatser, utan tryckfrihet, personlig frihet och jury, kan intet folk göra anspråk på namnetaf fritt folk. Om det Kongl. statutet icke vore förehudet till dessa institutioner, så vore detsamma icke annat än ett bländverk, och skulle störta tillsamman vid första storm. Mycket återstod att göra, ty regentens namn eller karakter vore ingen tillräcklig borgen för nationens välgång; Spanska revolutionen — om talaren så finge benämna regeringsformernes ombildande från absolutistiska till konstitutionella — mä