Aftonbladet – 20 september 1834, sida 1

UTRIKES. Ett bref från Paris, nyligen infördt i ÄZllg. Zritung, innehåller följande karakteristik af Dupin. Det är en otrolig vanmakt och ex otrolig förbittring, som råder i förhållanderne mellan de båda om ministeren stridande partierne, och hvars representanter i ministeren hafva tvenne hufvuden, Hrr Thiers och Guizot, och i tiers parti ett, Hr Dupio. Dupin utgjuter sin galla som en ström, vid bva:je tillfälle ban nånsin kan; han berättar för hvem som vill höra honom, utan omsvep, att han sedan tvenne år afslagit alla anbud maa gjort honom att inträda i ministören, först och främst emedan han icke vill sitta tillsammans med doktrinärerne, och för det andra emedan khan vill vara herre, och, såsom en sannskyldig konseljpresident ägnar och anstår, beherrska hela ministören. Han har, efter hvad han påstår, med förakt afvisat anbudet att emottaga kultusoch justitieportföljerne förenade (såsom Persil för närvarande har dem); han vill vara inrikes minister och konseljpresident, eller utrikes minister och konseljpresident, han vill, såsom hufvud för Deputeradekammaren, beherrska denna, och med en sådan koncentrerad styrka förvisa Konungen till sin sängkammare — korteligen, han vill vara en Richelieu, en Pitt, en Cbatbam, en — Gud vet hvad; men publiken är ganska klentrogen. Ty Dupin har ställt sina saker så, att han hvarken kan spela någon role under en restauration, eller i en republik, eller om oppositionen af venstra sidan skulle komma till väldet, att han står och faller med Konung Ludvig Filip; han är alitså Konungens kreatur, liksom han var hans affärsman och förtrozne; Konungen låter honom murra till och med i H. Maj:ts eget palats; han vet dock att denne glupande varg i botten icke är annat än ett fromt lamm. Dupin förhålier sig till Konungen på samma sätt som till bönderne och arrendatorerne, hvilka valt honom till Deputerad. Frånstötande, hård, bitande mot medelklassen, stolt mot sina kolleger, med afsigt oartig och fö:olämpande mo? adel och pärer, spotsk, till hälften protektor, tili hälften tuktomästare mot presterskapet, är han de små borgarnes och böndernes inom sitt departement ödmjuke tjenare, helsar dem alla med smickrande bugningar, drager boaderocken på sig, går stundom vid plogen,äter vid böndern bord, småler nådigt åt pigan, beter sig som smidig hofman, och dricker om med den ringare, högsta förtjusning utropar: Hx Dupino, det är en man! han är icke stolt han; ham har tagit hatten af för mig, och smålett så vänligt åt mig, han har smakat på mitt bröd, försökt min ost, druckit af milt vin, jag hav sutit vid hans bord och smort mig med hans pas stej; Jefse vår Deputerad, måtte han vasa vår Deputerad i tusen är!? Och samme man, som ör S 0