Aftonbladet – 18 september 1834, sida 1

MMM kraftigt motstånd. Aldrig såg man ett så förväget och orättfärdigt förfarande, som det vid senaste stora sammankomst i Dublin t); — aldrig såg man ännu en sådan blandning af elakhet och dårskap — aldrig en sådan förenivg af hyckleri och dumhet — ett sådant vansinnets raseri förenadt med sinnessvaghetens enfaldighet; och all denna sataniska bitterhet under masken af gudfruktigt nit, och rågad med den ytters!a okunnighet om allt, som står i sammanhang med religionen, historien eller de grundsatser på hvilka alla sanshällsrättigheter hvilas Det är i sanasing en bek!azansvärd företeelse! Det är en nedslående tanka, att man kunde samla tillhopa så måcga personer af en klass med anspråk jpå uppfostran, utan att bland dem fanns en enda, som uppfatiat idden af kristlig kärlek; att de kunde framställa ett pandemonium af vidske pele och djefvulskap, ett öppet korståg mot Irländska folket, i syn snerhet mot de lägre slasserna d: af. Blod — 2 längtan efter hvarje tanka blod, i hvarje racnic förnyendet af bigot!erie!s och mörkrets rike; svärdets religion och bajonettens propasan dism; 2 ch c detia kalla de protestantism? Huru skönt måtte icke de: ta synas i alla kristnas egon! Det var i sann ng ett beklagansvärdt uppträde. Men 1 deras förskräckelse blardar sig det löjliga; liksom icke tilräcklig dårskap och dumhet hade varit alt fiana bland Hrr Roden och Dowushire och deras vederlikar inom samma narreklass, måste de till och med skicka öfver till Easland efter en annan hufvudnarr —efter en primo buffo till deras fars — efier ingeaung min dre ä än en Lord Wi: ehelsez, och sannerliigen, om icke denne mästerligt spelat narr, från huivud till fot, så duzer dumhelen icke mera till ni gonting. Denna nya tillörs ed al vishet hån ErngJjand utgaf nu följande satser s-som historiska saunin jar: 1:0 att Icke någon egendom, hvaraf Anglikanska kyrkan för närvarande är 1 bosittning, vänsin tillhört katoliker! . 2:0 att katoliker icke aga borgerlig frihet och aldrig ägt den, samt 3:o att aidrig ett katolskt folk varit ilitigt och välmående. — Der han J en konservativ Salomo! I sanning, mannens uppfostran måste hefva tagitslut med bi ket af pekpinnen etc. — I brefvet heter det on vidare: denna dårskep siulle aldeles icke förtjena att nämnas, om det icke vore att förutse, att det Orangistiska oväseadet i Uister åter komme att börja, och att många katoiiker kunde blifva mördade af bigotteri. Alt göra Ovengister dan motstånd upper OConnrell tvenne medel, nogativa och positiva. Till de förra välner han, att man afstår fån alla störingar af allmänna lugnet och fiån alla våldsamheter, hvarvid han åter, liksom han förut gjort, förklarar hvar och en för en förradare moi sitt fådernesland, som tager ringaste del i förbr ytelserne mot ägande rätten, och i de såkallade hvitfötternes missdåd. Evad de positiva medlen beträffar, så säger han sig till ea början hafva tänkt, att man mot Orangistlogerne borde sätta Ivländska loger, och han hade Tedan i sitt sinne fröjdat sig öfver, att emot en af det första slaget se tjugu of det senare uppstå; men sedermera hade han evinarat sig, at Orangistlogerne uppenbarligen voro lagsiridiga föreningar, och att de således icke borde tjena till efterföljd, utan snarare undertryckas genom lagarne. OConnell föreslår derföre, att hellre i hvarje I. ländskt grefskap upprätta en liberal klubb)? i liEx ket med dem, som redan finnas i grefskapen Monaghan och Meath, och att, liksom Förut i katolska föreningen, upptaga hvar och en i dessa klubbar, som af tvenne klubbens medlemmar dertill föreslås, och erlägger en shilling sterling i månaden. Hen sjelf vill sedermera organisera en liberal hufvudklubb i Dublin, som kommer att leda alla de öfrige, och han hoppas att ännu innan November hafva bragt den till stånd. —Förrin jag öfvergår till detaljerandet af denna klubb; pligter — keter det vidare — så tillåten mig först och främst, att öppet och ärligt få förklara mig för ministeriel. Jag är nu en vän af den närvarande ministeren. Jag vill sjelf handla så, och önskar förmå Irländska folket till ett lika handlingssätt, att så få hinder som möjligt måtte läggas i vägen för ministeren, utan densamma tvertom måtte erhålla så mycken kraft som möjligt — denna ministre, som för öfrigt har till hufvudpligt, att framför allt och öfver allt annat vårda Irlands intresse. Endast derföre att jag är öfvertygad, att Irlands intressen äro ionerligt förenade med den nu varande administrationens, understödjer jag ministrarne. Väl kar man säga,