Aftonbladet – 11 september 1834, sida 1

RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Plenum hos Ridd. och Adeln den 8 Sept. TEATER-FRÅGAN. Hela detta Plenum upptogs af diskussionen rörande Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 104, uti hvars första punkt Utskottet tillstyrker, alt Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att enskilta Teatrar må få anläggas i hufvudstaden. Friherre Ehrenborg trodde, alt genom enskilta Teatrars inrättande i bufvudstaden skulle NationalTeatern alldeles falla. Vår teater vore ej byggd för talseenenz; den skulle derföre gå under, om någon täflan uppstode. Han yrkade derföre afslag å betänkandet. Grefve Horn visade, att vår nationalteater genom brist på täflan allt mer och mer fallit. Det vore förnedrande för den sköna konsten, att Teatern skulle bibehållas, huru som helst, genom ett privilegium Han visade orimligheten deraf genom jemförelse med andra konstnärer. Om man t. ex. ville förbjuda poeter att författa något, för att derigenom upprätthålla Hofpoeten, eller gifva privilegium exclusivum åt en viss bildhuggare, så vore detta att i hög grad nedsätta och förqväfva konsten. Samma förhållande är med den Kurgliga Teatern. Hr Grefven gillade betänkandet. Hr v. Troil åberopade Svenska Akademiens yttrande, att enskilta Teatrar skulle kunna uppstå bredvid den Kungliga, samt yrkade bifall till betänkandet. För öfrigt önskade Talaren, att ej en utan flere enskilta teatrar måtte uppstå i hufvudstaden. Författare, hvilkas arbeten förkastades af den ena, kunde då afsätta dem åt andra. Hr Hartinansdorff tycktes utgå ifrån förmyndareprincipen. Då den nuvarande teatern, yttrade Hr Statssekreteraren, äger huset, och erhåller anslag för sina behof, samt detta oaktadt ej kan bära sig, huru skulle då enskilta kunna det? De skulle tvingas till ett penningesökande, som skulle bringa den sköna konsten på fall. Han ansåg således den inskränsning, som Utskottet i sitt förra betänkande i detta ämne föres!agit, ovödvändig för scenens upprätthållande. Det vore bättre att äga något som duger, än mycket som icke duger. — Hr Dalman påminte om den tid, då Stockholm hade 3 å 4 Teatrar, hvilka alla buro sig. Den dramatiska konsten borde lika såväl som andra sköna konster vara ett fritt yrke, och det vore representationens pligt atl uttala en åvigt, som öfverensstämde med det rätta, hvarföre ock talaren biföll denna purkt af betänkandet. Frih. Ehrenborg ti: odde ej, att iationalteatern kunde qvarstå bredvid de enskilta, om icke genom siu prakt, genom balletten m. m. Hr Friherren tviflade, att privat teatrarne skulle kunna uppfylla hvad som fordrades af en teater i en hufsudstad. Talaren anförde ett exempel från 1818, som tycktes visa, att den tidens artister mera lifvades af en fåtänglig rangsjuka än kärlek till konsten. Den Kongl. Teatern var då nära sin upplösning, och Hr Törner inrättade en enskilt Teater. De ville alldeles icke uppträda på den enskilta scenen. Första punkten af Betänkandet bifölls. Afvenså andra punkten om Landsorts -teatrarne. Utskottets tillstyrkan i 3:dje puckten, af censur i Teaterstycken , som gifvas å enskilta Teatrar, bestriddes ifrigt af Hr Dalman, IV. F. AM censur vore godtycklig och principvidrig. Det vore en återgång i vår tid. Erfarenheten hade ej bevisat dess behöflighet. Publikens eget omdöme vore den bästa af all censur. I Frankrike hade man efter Julirevolutionen afskaffat censuren. En hop oanständiga pjeser hade blifvit gifna, men efter några få representationer uthvisslade, Sedligheten lede dessutom mindre vid att se lasten, i dess vederstyggliga nakenhbet framställd. Detta gaf snarare vämjelse mot den. Sådant hade åtminstone varit Talarens intryck aft.ex. Trettio år af en Spelares lefnad m. fl. Deremot voro många af des. k. vackra styckena från vår gamla repertoire, med det frejdade namvet Kotzebue, vida farligare för sedligheten. Lasten vore der u säktad, målad, såsom en mensklig svaghet, en förvillelse, intressani genom sina många biomständigheter etc, Talaren trodde i öfrigt, att vådan af alt se några dåliga pjeser, i följd af bristande censur, vore vida minare än den, at: möjligen genom censur få alla moraliska eller politiska sanningar , som kunde vara obehagliga för censoren eller hans patroner, förqväda. Konsten tålte ej ågra band. Ur samma grundsats, som man, för TO SA OA KE