Aftonbladet – 6 september 1834, sida 3

Lä I slutet af förra månaden tilldrog sig i England följande sällsamma och löjliga händelse. En viss Hr John Hewett, temligen till åren, af icke ringa förmögenhet, och som någon tid bott i granskapet af Wisbeach, hade beslutat, som det heter, att späda på en droppa honung i sin lifsdryck, och att gifta sig med en ung tärna i Wisbeach, vid namn Howett. Sedan alla förberedelser till brölloppet gått för sig, och pastor i församlingen utsatt timma för vigseleeremonien, såg man Hr ffewett (som, i parentes sagdt, lärer varit temligen frikostig med giftermålsanbud åt andra skönheter i Wisbeach) med sin utkorade och hennes brudtärnor, samt en talrik skara brölloppsgäster och åskådare, styra kosan åt sockenkyrkan. Under vägen helsades det blifvande äkta paret med åtskilliga brudverser af den åtföljande folkhopen, hvilket olyckligtvis synes hafva gjort den vördnadsvärde brudgummen vacklande i sitt beslut att påtaga sig hymens ljufva band; ty redan innan de hunnit halfvägs mot kyrkan, besvor han sin sköna, att göra honom lös och ledig från sitt äktenskapslöfte, och böd henne en guind, om hon ville afstå sina auspråk på hans person. Men bruden, som vida föredrog en man frams för en guind, vägrade på det mest smickrar,je sätt att gå in på propositionen. Den gamlas mannens farhåga för äktenskapet tillto3, 1 samma mån afståndet från kyrkan förminskades; han förnyade på det enträgnaste sin anhållan, och understödde den med anbud af tvenne guinder. Men mamsell Hosvett hade fullt och fast beslutat att bli fru Hewett, och med en ståndaktighet, som måste bringa alla dem på skam, hvilka klaga öfver qvinnans obeständighet, förkastade hon den gyllene lockmaten, och påstod att pastor loci skulle helga deras kärlek med äktenskapets ljufva band. Då brudgummen nu såg, att alla böner voro förgäfves , satte han sig vid kyrkodörren på defensiven, och vägrade rent af att med sin fot beträda den heliga tröskeln. Hundradetals åskådare hade nu samlat sig kring kyrkan, och sedan några af dem fattat det beslut, att ceremonien borde hafva sin fortgång, sattes folkviljan i verkställighet, till förmån för den väntande bruden, och den -motsträfvige brudgummen drefs in i kyrkan. Här visade sig likväl sanningen af det gamla ordspråket: man kan väl drifva hästen till vattnet, men icke tvinga honom att dricka ; folkmassan kunde väl få Hr Hewvett in i kyrkan, men icke få honom till att gifta sig. Midt under denna förvirrade scen inträdde presten, och, till stor förlustelse för den mysande hopen, åtsporde den gamle mannen, huruvida han ville gifta sig — ja eller nej? Till denna betänkliga fråga svarade, efter någon stunds tvekan, vår brudgum att han icke så noga visste — att han just icke skulle vara ohågad, om han vore viss på, att den utkorade vore en ärbar tärna. — Sedan sällskapet omkring halfannan timma stått i kyrkan, tillkännagafs för folket utanföre, att ingen vigsel blef af. Brudgummen, i stället att gifva armen åt en maka, måste gifva den åt en poliskonstapel, som förde honom hem till hans hus, under spott och spe af den åtföljande folkhopen. Ett rykte säger dock, att kärleken, som vid åsynen af hymens band sträckte ut sin lätta vinge och flydde, sedermera ånyo besökte den vördnadsvärde angersvennen, och att Hr HMesvett tillbragte det återstående af sin tillämnade bröllopsdag i sin ex-bruds ljufva sällskap. En Ergelsk tidnivsg berättar, att en munter f,osee ee 0 1. I H Aa ILO . 1. oo 0 cr AA J