Aftonbladet – 3 september 1834, sida 1

2 ARBIINT SE ORT PPI ASPT mr mn NONE Tr er RIKSDAGSUNDERRÄTT! LSER. Plenum hos Ridd. och Adeln den 1 Sept. Stats-Utskottets Betänkande N:o 125 angående försäljning af kronolägenheter, kungsgårdar, boställen, m. m. återremitterades efter föregående diskussion, hvarunder stridiga åsigter sökte göra sig gällande. Friherre Cederström J. och Hr af Billbergh delade Utskottets mening och motsatte sig afyttringen af statens lägenheter. Den scmare, emedan 80 S R. F. deremot lägger hinder. Härecmot invände Friherre Raab, att denua grundlagsparagraf ej lade några hinder i vägen, då Konungen och Ständerne samfällt biföllo försäljningen. Hr af Billbergh anmärkte, att Kongl. Maj;t vid sista Riksdag förklarat; ått han till försäljningen ej lemnar sitt samtycke. Friherre Raab dercmot fästade Hr af Billberghs uppmärksamhet på, att i denna Kongl. förkla ring förekommo orden på sätt föreslaget blifvit, och detta bevisade ingalunda, att K. Maj:t. äfven nu skulle vägra sitt samtycke, då andra förhållanden Hade inträdt, dels genom nu förändrad lönereglering, dels genom myntbestämningen. Hr Dankvardt talade för: försäljningen. Han fann fördelarne deraf otvifvelaktiga. Kronans inkomster skulle ökas, ty man betalar alltid mer för äganderätten än för arrenderätten. Staten bör dessutom cj vara jordbrukare eller äga jord att utarrendera. I händelse försäljningen bifölls, skulle ej Ständerne under riksdazarne besväras med frågor om arrendesummors afskrifning mm. m, Emot Hr Hjerne, som yrkat att försäljningen skulle ske på en gång, invände Friherre Raab, att lägenheterne betaltes bättre, om man ej skyndsde med deras afyttring. Man kunde till en början försälja de boställen, hvilkas utarrenderande ej lönade sig. i Bondeståndets inbjudning. till Ridd. och Adelnh attinstämma i det hedervärda ståndets beslut, att mantalspenningarnae och lagmansoch häradshöfdingeräntan skulle upphöra, afslogs. Lag-Utskottets betänkande N.o 109 om förmyndares redovisningsskyldighet inför domare och N:o 110i anledning af det återremitterade betänkandet N:o 71, rörande Kongl. Maj:ts nådiga proposition om tysta förmånsrätternes upphäfvande;j föranledde en längre diskussion. Friherre Ehrenborg förenade sig uti Hr Strussenfelts reservation angående det första betänkandet, berömde Lag-Utskottets omvårdnad för de omyndige,men trodde att det ej på denna väg hunnit målet. Om man lemnade åt Kongl. Maj:t att inrätta förmyndarekammare på landet, der sådant finnes nödigt, så hade de omyndige tillräcklig garanti. Han yrkade af-: slag å betärkandet Hr C. Stuart anhöll om bifall till betänkandet, samt trodde, att något surrogat för de tysta förmånsrätterne ej behöfdes. Friherre Raab yrkade bifall till betänkandet. Han fann detsamma väl gråndadt och granskningskorrektivet af högsta nöden. Hr Strussenfelts skäl, att domare genom en dylik granskning skulle : få. för mycket att göra kunde han ej godkänna Om förmyndarekammare skulle inrättas, så skulle domaren troligen deruti deltaga, och för honom qvarstode då samma besvär. Friherre Ehrenborg sade sig ej hafva uppträdt emot principen i lagförslaget. Han ogillade det endast derföre, att H. M. ej kunde antaga det. Hr Strussenfelt sade sig hafva anfört i sin reservation flere skäl är domarens ökade I göromål. Dessa skäl hade cj blifvit vederlagda, hvarföre han ej behöfde försvara dem. Han begärde afslag å betän,kandet. Hr Stuart ville, att man ej måtte fästa någat vilkor vid Kongl. Maj:ts Nådiga propasition om tysta Förmånsrätternas afskaffande, hvarigeno a propositionens aatagande blefve mind.e säkert. I afseenie på He Strussenfelts yttrande, att hans skäl ej: blifvit vederlagde, anmärkte Talaten, att det ej vore Hr Strussenfelts reservation, som vore föremål för diskussionen, utan Lag-Utskottets betinkande. Grefve Frölich instämde äfrpen deruti, att man ej genom rågot vilkor skulle hindra antagandet af Hans Maj ts Nådiga proposition. Förmyndares skyldighet emot sin pupill vore i det närmaste lik en fars emot sitt barn. Lagstiftuirgen bör ej genom föreskrifter i dylika fall göra rummet för trångt för den moraliska kraften att verka. I afseende på Förmyndarekamrarna anmärkte Hr Grefven, att genom alla anstalter, sam öfverlemna: åt en persona moralis, borttages avsv.righeten. Allas skyldighet blir ingens skyldighet. Korrektivet, man söker vinna, förfelas derigeni:im, attwan söker ej en endas utan flera; ansvacighet. Den evskilta granskvingen upphörer; man fitar på en auktoritet, och man finner sig hafva litat på en chimere. Det behöfves ej några förmyndarekammare för landsbygden. Förhållan let vore der Fe anuorlunda I: än i städerpa. Han yrkade afslag å betänkandet, hyilket ) 5: äfven blef Ridderskapets och Adelns be-lut. Betänkandet IN:o 110, som till större delen ingålt i den föregående diskussionen, bief af laget; men deremst bifall lemnadt till Kongl. propositionen, sedan Friherre Ehren: : borg erinrat, alt propsisitioner, så om Lag-Utskottet modifierad antagit den, till Kongl. Maj:t ej kommer all afgå som ett lagförslag, utan som cn kontrapr-posilion, nyilken det beror på Kongl. Maj:t alt antaga elier af.lå. 1 Lagoch Ekonomi-Utskottet; betänkande N:o 15 om I —.