Aftonbladet – 1 september 1834, sida 3

tillsatt för Bengalen, för det mesta kommer att uppehålla sig i Agra, för att derifrån lättare kunna leda hela Indiens polinsta anzclägexheter, och bI synnerhet för att vara närmare den sordvestra gränsen, på hvilken naturligtvis regeringens politiska omsorger allt mer ech mer komma att rigtas. Lord W. Bentinks bemödanden, att väcka de högre klassernas bland infödingarne sionge för det allmänna, börja att bära frukt. I många städer hafva de tikare Muhamedanerna och Hinduerna, på regeringens uppmaning, öppnat sabskriptioner, för att låta anlägga vägar på Europeiskt sätt. Furstarne och dea rika adeln siifta en mängd skolor, i hvilzsa de, såvidt möjigt, anställa en Europeisk lirare, för att lära Engelska språket. Rajahn afSzaltarab (en Mahraitfurste, som Engelsmännen 1510, efter ö det af Peischwas rike, återuppsalt på hans förfäders l ihron) har nyligen förskvifvit en litografisk från Bombay till Sattarah, genom hvilken han ämpar förse sina skolor med böcker. En annan af de Mahrattiske store, Appa Sahib, har, redan för tre år sedan, i sin stad Sangli inrättat en lHtogvafisk press, som tryckt en mängd böcker på Sankrisprås ket, med hvilka de Mahrattiske Braminernes skolor vidt och bredt förse sig. Detta utbredande af tryckerier är en sak af allra största vigt för Indien, emedan tryckta böcker äro ett ofelbart medel att förkorta tiden för studier. Efter den bittills brukliga metoden, behöfva lärjungarne,såvil i de Braminska som Muhamedanska skolorn?, använda största delen af sin lefnad endast på förvärfvardet af elementarkunskaper: kursen i grammatiken räcker i högskolorne i Benares!12 år; att lära retoriken fordrar åtminstone 20 år; på samma satt förhåller det sig ide Mahamedanska högskolerne med studium af Arabiska grammatiken samt kommentarierne öfver Koran och lagböckerne. Man finner lätt att en person, som genomgått sådane studier, icke kan hafva sinne för någonting annat än det, hvarpå han användt hela sin ungdomstid; och på detta sätt blir hvarken tid eller kraft öfrig för förvärfvandet af de kunskaper, hvilka ligga utom dessa skolastiska studier. Detta är hufvudorsaken hvarföre de Österländska folken, sedan de hunnit till en viss grad af lärdom, blifva stillastående. Samma förhållande ägde rum i Europa, till dess boktryckerikonsten uppfanns, och förkortade tiden för studier. De svårigheter, som åtfölja en wanuskriptlitteratur, samt handskrifternes sällsynthet och dyrhet äro oöfvervinnerliga hinder, emedan lifvet icke räcker till för samlande af en någorlunda fullständig manuskriptlitteratur, att öfversätta den, och med skyndsamhet begagna den. Engelska regeringen i Indiea har redan länge insett detta, och sedan flere år fullföljt den kloka planen, att i de af densamma underhållna högskolor införa kortare och fullkomligare metoder för studium af de lärda språken och Österländska htteraturen, samt att låta trycka de förnämsta verken deri. De stora statsmän, som förnämligast gifvit. kompaniets regering den riktning, som höjt henne till sin nuvarande ståndpunkt, Wellesley och Hastings, hafva ganska riktigt insett att en nation, som har en gammal och för -henne helig litteratur, icke kan göra några vidare framsteg derigenom att hon kringgår denna litteratur, utan endast sedan hon fullkomligt uttömt den, och att i Indien inga utsigter gifvas för Europeisk vetenskap, förrän den inhemska blifvit gjord så lätt, tillgänglig och bekant, att ingen helig skymning mera hvilar öfver densamma, och ungdomens vetgiriga sinne dängtar efter nya föremål för undersökning. Men i de sednaste tiderna har ett parti bildat sig blandEuropeerne i Indien, som, af ett missförstådt filantropiskt nit, förkastar hela den inhemska littexa— turen och bildningen, och, utan allt afseende på det förflutna, vill sätta i stället en helt ny främmande Europeisk grund. Detta parti vill, att i skolorna I ingenting annat må läsas än Engelska, eller på sin höjd från Engelska språket öfversatta verk, abt studium af landets lärda språk icke mera drifves, och att till och inet skolböckerne i de lefvande .dialekterne icke tryckas med inhemska bokstäfvåz, utan med latinska. Man har gjort början härmed i Delhi, och undervisat. Hinduer efter skolböcker wryckta med latinska bokstäfver; och då, såsom bekant är, Engelska Ortografien är den oregelbundnasie i hela verlden, och bokstäfverne allvaminst motsvara uttalet, så bar man kommit till:det resultat, att dessa olyckliga lärjungar, då de lemnat skolan, skrifvit sitt modersmål på hundrade olika sätt, hvaraf intetdera varit det rätta, och att, då de haft att göra med sina landsmän; de hvarken kunnat skrifva dem till, eller läsa hvad dessa skrifvit... Detta system barggjort några framsteg