SERIER Efter en lång och fruktlös väntan att finna något uttryck af de uppriktiga tacksamhetskänslor från Länsstyrelsen förallmänligadt, hvilka uppfylla mina landsmän för allt det menniskoälskande behjertande, och den frivilliga, ovilkerliga hjelp de under nödens rysligaste perioder emottagit så väl från sjelfva Thronen, som ifrån våra öfriga landsmän, och sedan jag, under längtan att min oförmåga skulle från detta högre håll bli förekommen i cn gärd, mera värdig de ädelmodiga gifvarne, länge nog emotstått ej mindre mina landsmäns ofta neg gerom deras vördnadsvärde lärare, Hr Pastor A. Borgström, derom gjorde anmaningar, än mir egen för denna lika dyrbara som skyldiga pligtvarma böjel— se, må det tillåtas mig här i ..ågra få ord framyttra vissheten derom, att åtminstone bland Herjeådahlens Allmoge, hvars Ombud jag vid detta Riksmöte har förtroendet vara, minhet af-dessa Välgerhihgar och välgörare skall lika så oförvanskligt framlefva i tacksamma hjertan, som fjellarne i vår byggd förblifva orubblige.: Om mig vore, förannad förmågan att uppdraga en teckning Af desså många hundiades tårar, som dagligen nedrullat på det torra barkbrödet, och blifvit af den landsmanliga hjelpsamheten borttörkade; om jag förmådde framställa dessa af hungrens rysligaste elände utmärglade varelser, som vid förtviflans gräns blifvit räddade: jag skulle då skänka våra välgörare den skönaste belöning 1 åskådningen af hvad de gjort! Denna lyeka är mig ej förunnad; men jag kan då åtminstone ej längre tillbakahålla min längtan att med erkännandet afså väl nöden som den ädelmodiga hjelpen skänka mig sjelf en fjutning i uppfyllandet af den ringaste pligt, och våra landsmän öfvertygelsen om att icke förhoppningsfullare eller :lyckligare tider hos oss kan utplåna minnet och värdet af hvad de gjort. Stockholm den 13 Aug. 1834. SVEN JONSSON, Riksdagsfullmäktig från Herjeådalens Fögderi. FETT ANETTES IT INKA STTASEIETTSNDE IE SDELENVET ET TIKALLTAPAAIT