erk, samt omständigheter vid deras byggande gjorjondssidan kunna tillvägabringas utan särskilta uppoffricgar genom indragning af mindre angclägna be ingsarbeten på andra höll. Vi hade ej heller föresällt os, att man ansåg anfallet från södra sidan så föga farligt, som Förf. tyckes ri göra det; och ännu mindre, att man ämnade, senom så närbelägna verk, som dem författaren omtalar sid HornsSkans och Danvikstullarne, lemna, så att söga, hela stdra förstaden till pris åt ett bornbardement. Detta och annat mera ger en ytterligare anledning till den förmodan, stt hela planen med Stockholms befästande antingen ej är den författaren tor sig veta, eller också icie är så moget anlagd som den borde vara. Vi önska liksom han, alt med eranniegenhet behandla ämnet; men då ett mystiskt språk likväl till ingenting gagnar, säga vi öppet vir tanka, att man ej, i de saker Ins. behordlar, får se i smått; man får ej bara vara bålverks-byggare, och ej endast skåda den kära fronten, der man ivbillar sig fivna fienden. Man bör betrakta allt. Då finner mean lätt, att fienden antingen gör Stockholm till sitt första operations-objekt, eller ock gör han det icke. I det senare fallet är den ständiga befästningen föga angelägen. I det förra är det blott i den mån den tllintetgör fiendens planer. Ficnden vet rog, alt den, som har Södermalm, han har snart både Staden och Norr och Skeppsholmen, samt med ett ord hela Stockholm; men att den som bar Norrmalm, har derföre icke Stockholm. En fiende inser såtedes alla svårigheter, att lyckes i ett anfall mot Stockholm no:rifrån, så vida han vill hastigt intaga denra puckt, i ofigt att sedan biktehålla sig der. Han nödgas alltså besluta sig till att anfalla från södra sidar, och han lämpar således bela sitt landstigningsanfall derefter. Olyckligtvis har ban, tvert cmot hvad förf.. tyckes ana, mycket för sig på denra sidan, såvida ej försvaret sker ändamålsenligt, samt mindre trångbröstadt, om vi få nyttja detta ord, än vid de doemirerace Stockholmstullarne, hvarem vi likväl nu ej arse oss böra yttra något mera. Hvad som emellertid är säkert, det är: att inger fiende förmår öfver Östersjön anfalla Steckho!m, på en gång, bide från södra och norra sidorra, derest ej dess flotta ipnehar bela skären och hela inloppet. Då det således kan antagas för säkert, att försvars-styrkan, i sådent fall, icke behöfver delas, och att den, i det olyckliga fall, ait skären och inloppet äro i fierdens våld, icke bör delas; kunna vi ännu icke medgifva behofvet af kostsamma och (hvad än Förf. behagar derom säga) till både underbåll och bevakning i all framtid kostsamma ständige verk, hvaraf vi blott kunna erkänna bekofvet af högst få — men på helt andra ställen, än författaren nämner, lagda — siutra befästningar. Vi kuvna omöjligen öfvertygas, att det är invid staden, som sätta försvaret kommer att äga rum. Blardas en stor stad inuti stridens skiften, så är den, tull öljd af så många omstärdigheter, ett hirder för försvaret. Kan detta undvikas, ger den deremot en ovärderlig styrka åt detsamme. Hellre är att med Förf. skåda de exercislika fremryckningarre ech återkastningarne af strödde korpser, emellan s stormfria bålverk, skule vi, för vår del, önska alt skåda de mera stridmässiga rörel.erna af der 2 igshär, som i Stockb. och dess trekter kan asa cchlesegra sin fiende, som dess eaten styreköfver delas, och den af staden kan vänta allt det biträde och den uppmuntren, man endast kan påräkra, då den egna faran icke änru minskat förhoppningarne hos den stora, obeväprace, och för sjelira striden i öfrigt passiva befolkvirger. Om fört. verkiigen är den ban syres vera, så finrer han i dessa ord kela hemlighesun fp ss As Ia ana Stockholms nå stora kraf. bhelbas; i samma mån säker att kunna fö